254 lan kyrka och centralmakt ifråga om biskopstillsättningar. Men med domkapitlet som valkorporation upphörde tingets roll i sammanhanget och därmed försvann landskapet som självständig myndighet vid biskopsvalet. Den gamla spänningen mellan landskap och centralmakt och kyrkoorganisation ersattes successivt av stridigheter mellan kyrka och centralmakt. I flera fall, ännu så sent som på 1400- och 1500-talet, kan man se, hur landskapsmyndigheterna och stiftskyrkan kan gå samman gentemot centralmakten. Men även om landskapsaristokratin genom kapitelsvalen berövades möjligheten att via tinget göra sitt inflytande gällande vid biskopsvalet fanns nu en annan möjlighet: Genom personliga kontakter och olika former av infiltration i domkapitlen från de förmögna ätternas sida. Under alla omständigheter skildes biskopstillsättningen —liksom andra delar av stiftskyrkans förvaltning —på ett konkret och ofrånkomligt sätt från tingsinstitutionen och landskapet. På samma sätt som kungadömandet och dess rättsverkningar övertogs av den kyrkliga vigningen, kröningen, ersattes den lekmannaledda biskopsinvestituren vid tinget av kyrkans vigning, konfirmation och intronisation. I detta sammanhang betonas mycket starkt, att såväl kungen som biskopen, lagmannen osv. fått sitt ämbete och sin förvaltningen av Gud. Uttryck som med Guds nåd o.dyl., som framhåller att kungadömet etc. är underställt den himmelska kungens totaIför valtning, blir vanliga i nordiska källor, inte minst i samband med ämbetstillträdet. Det är i detta sammanhang —den tillsättning av biskop, som i parallellitet med andra former av ämbetstillsättningar försiggick vid de nordiska landstingen —flocken i VgLl hör hemma. Hela problematiken är därmed långt ifrån löst. Sedd i sammanhang med flock 1 och 3 omtillsättning av kung och lagman ger flock 2 om biskopstillsättningen uttryck för landskapets och tingets självständighetsbehov och krav på egen förvaltning av det som uppfattades som dess egna angelägenheter. Den är riktad mot såväl centralmaktens krav på ökat inflytandesommot de dåvarande kyrkorättsliga strävandena. Eftersom flocken bär tydlig prägel av att muntligt ha föredragits på tinget, är det en tänkbar hypotes, att den samtidigt är ett nedslag av den praxis som rådde i Västergötland och kanske också i andra landskap under kyrkans äldsta tid i Sverige. Dess värde ur historisk synvinkel är under alla omständigheter betydande.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=