253 VgL I R 2 kan under inga omständigheter uppfattas som en beskrivning av en feodal biskopstillsättning. Både investituren, ledandet och sättandet i högsäte kan på motsvarande sätt beläggas ifråga om kung, jarl, lagman och tingsdomare, vid arvskifte — den nye husbonden — och giftermål — husfrun. Ifråga omöverlämnandet av kyrkan till prästen kan anmärkningsvärda likheter beläggas. De rent terminologiska, ceremoniella och rättsliga parallellerna är i dessa fall ofrånkomliga. Sedan biskopen —i likhet med kungen, jarlen etc. —satts i högsäte, var han insatt i sitt ämbete, sitt välde. När han placerats i stolen var han de facto förvaltare av sitt biskopsdöme och av staf oc stol, den till förvaltningsområdet knutna egendomen. Benämningen på förvaltningsegendomen hänsyftar just på den betydelse investituren, överlämnandet av staven, respektive placeringen i högsätet, stolen, hade. Staven och stolen identifierades med biskopens styrelse och förvaltning. Enligt VgL I skulle kyrkans vigning komma till utöver investiturakten. Efter valet var biskopen enligt norskt och isländskt material biskopsämne fram till vigningen, terminologiskt motsvarande kungaämne. Eftersom källorna ifråga är relativt sena, kan biskopsämne mycket väl vara en ren översättning av lat. electus och sedan projicerats också på händelser långt tillbakai tiden. Mot bakgrund av det isländska källmaterialet är det tänkbart, att biskopen först tillsattes på tinget, sedan for utomlands och vigdes, och slutligen återkom och genomgick tingsinvestituren och placeringen i högsätet. Flocken i VgLl skulle då beskriva två akter, tagandet och domsakten, som i själva verket försiggick vid skilda tillfällen, men av olika skäl förts till samma flock. En annan möjlighet är, att intronisationen i kyrkan ägde rumföre den kyrkliga vigningen. När det gäller den bästa parallellen ur Biskupa sögur, biskop Laurentius’ ledande och sättande i högsäte, tycks den kyrkliga vigningen ha tillkommit efter sättandet i biskopens stol i Holar. Teorier har framförts om att ovigda biskopar kunnat verka i Sverige, men med hänsyn till den betydelse som genomgående tillmättes rituella ceremonier och med dessa förknippaderättsverkningar, är detta mindre sannolikt. Med tiden blev de kyrkorättsliga inflytelserna alltmer dominerande. Tagandet genom tinget eller kungen ersattes successivt av det kanoniska kapitelsvalet i och med domkapitelsorganisationens framväxt, en företeelse som kanske mer än något annat gav biskopens förvaltning på stiftsplanet en helt ny profil. En valakt av kanoniskrättsligt slag ersatte så småningom på motsvarande sätt tagandet av kung och lagman. Det kanoniska valet medförde inte att slitningarna upphörde mel-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=