252 under 1200-talet. Legaten Wilhelms av Sabina besök vid mitten av 1200-talet var bl.a. föranlett av nödvändigheten att snabbt bygga upp domkapitelsorganisationen och därmed förutsättningarna för det kanoniska valet.^ När det gäller VgL I är det fullt tänkbart, att bestämmelsen om biskopstagande vid sin tillkomst var kyrkorättsligt acceptabel — om bestämmelsen tillkommit senast under förra hälften av 1100-talet — i den utsträckning tinget kunde uppfattas som sammansatt av präster och lekmän. Under 1200-talet står flocken däremot i direkt motsättning till gällande kanonisk rätt. Det kan alltså ha varit den inomkyrkliga rättsutvecklingen, som orsakade konfrontationerna mellan kyrkans myndigheter och det svenska biskopstagandet, snarare än en ursprunglig motsatsställning dem emellan. Bestämmelsen i VgL I skildrar alltså tingets och det enskilda svenska landets tillsättning av sin biskop. Den egentliga bakgrunden till bestämmelsen var identifikationen av lagsagan och biskopsdömet. Flocken som sådan är ursprungligen en rytmisk och allittererad strof, som skulle kunna gälla vilken ämbetstillsättning som helst —då bortsett från de ord som anknyter till biskopens person och funktion. De från andra källor och andra former av ämbetstillsättningar påvisbara huvudmomenten —tagandet (bestämmande av kandidat, med vissa ceremonier), investituren (skiljande, dömande, överlämnandeav insignier), ledandet och sättandet i högsäte —återfinns samtliga i den komprimerade bestämmelsen i västgötalagen. På motsvarande sätt som exempelvis kungen togs alltså biskopen en gång av tingsmenigheten och var därefter — med norsk och isländsk terminologi —biskopsämne. Rättsverkningarna var direkt förknippade med investituren, med de ord, som uttalades vid denna, och med ledandet till och sättandet i högsätet. När det gäller biskopstillsättningen finns paralleller med VgLl i isländska sagor. Liksomifråga om t.ex. jarl, lagman och tingsdomare —de senare enligt bestämmelserna i UL —var det kungen själv som ledde tillsättningen. Detta kan helt enkelt förklaras med att akten var så betydelsefull, att kungens närvaro krävdes, kanske också med att kungen i vissa fall kan ha fungerat som biskopskyrkans patroniis. Det är möjligt att kungens närvaro i VgL I till en del kan förklaras som en följd av begynnande feodalrättsliga inslag. Bestämmelsen i sin helhet betonar emellertid landets och tingets betydelse, och är snarare riktad mot ett alltför stort inflytande från centralmaktens sida vid biskopstillsättningen, liksom flockarna om kunga- och lagmannatillsättningen i R 1 respektive 3. ^ Cf ovan III 5 a, c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=