248 Med tiden stabiliserades förhållandena. Staven, kronan och högsätet överflyttades definitivt från tinget till kyrkan. En omvandlad domsakt vid Uppsala kvarstod trots detta medeltiden igenom. Vid denna kom tyngdpunkten att läggas på allmogens och kungens ömsesidiga edsavläggelser och i samband därmed lagmännens domsformler, som alla centraliserades till Uppsala från de enskilda landstingen." En liknande utveckling kan beläggas när det gäller husfrun. Kyrkans inflytande ökade markant i fråga om äktenskaps ingående, även om den kyrkliga vigningen (vigseln) under medeltiden aldrig blev ett villkor för giftermålets ingående." ^ Motsvarande gäller också biskopen. De till landets investitur —på Island stiornsemi —knutna rättsföreställningarna övertogs i Sverige liksom för kungens del av kyrkan. Investituren på tinget och förandet till biskops stol övergick i konfirmationen, vigningen och intronisationen genom kyrkan. Enligt VgL I hÖr visserligen vigningen till som en förutsättning för biskopens wald, men investituren och rättsakten som skildras i lagen är den kungaledda lekmannainvestituren vid tinget och ledandet till kyrkan. I EidstL är förhållandet ett annat.’- Här är det inte längre frågan om lekmannainvestitur utan biskopen uppfattas som vigd till staf oc stol, på samma sätt som kungen enligt UL Kg 3 blir vigd till kronan i stället för att dömas till kronan, såsom i Kg 1. Utvecklingen från VgL I till EidstL är därför för biskopens del en parallell till motsvarande skede vid kungatillsättningen, såsom det avspeglas i UL Kg 1 respektive 3. I senare svenska källor är vigningen av biskopen det normala. Efter VgL I och de ovannämnda diplomen’’’ är lekmannainvestitur av biskop tydligen ingen stridsfråga. Inte heller på denna punkt bör man uppfatta den kyrkliga akten, vigningen, och den världsliga, tingsdomen, som varandras motsatser med hänseende på rättsverkningarna. Det är i själva verket frågan om två parallella ceremonier, men i det ena fallet i världslig regi, i det andra i kyrklig. Det är själva övergången från profan till kyrklig bis- " Cf Holmgren Gamla Uppsala s 35 ff. Se även Taranger NHT 1934—36 s 288 ff, Rosén 1939 s 381 ff. Cf problematiken kring kronan och föryttringsrätten, Strandberg 1967, där förf på en konkret punkt visar, hur kanoniskrättsliga tankar tränger in. '* bCf Thomson 1966 s 3 ff, Hafström Familjerätten s 33 f. EidstL I, 31. Ovan 3 a fr a med not 13. Till korrespondensen mellan kronan och staf oc stol ovan III 4 b. Ovan 3 a med not 6 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=