232 tillsättningen under jämförelse med flocken i VgLl och andra i sammanhanget intressanta källor. Kungatillsättningen inleddes med att kungen togs vid Mora sten och placerades på stenen. Möjligen kan akten som sådan ha fått sitt namn av detta bokstavliga tagande. Bara svearna hade rätt att taga kung, medan alla landstingen i riket sedan dömde honom till sin värdighet över just detta speciella landskap.* I Norge tycks också dömandet — själva investituren —ha räknats in i det somdär kallas konungstekja.- Efter tagandet används om kungen beteckningen kungsämne, före själva investituren. Ordet ämne används också i andra sammanhang och kom för biskopens del att jämställas med det kanoniskrättsliga electus. Motsvarande akt kallas i fler källor tagande även i fråga om jarlen.^ Detsamma gäller lagmannen och tingsdomarna i likalydande bestämmelser i HL respektive UL.^ Om lagmanstagandet använder VgL I termen uallda, vilken språkligt sammanhänger med biskopsflockens wald.^ Tagandet kan också beläggas när det gäller biskops- och prästtillsättningen.^ Samma term förekommer alltså ifråga om biskopstillsättningen ”Hasr sighxr aff horo konogh ok biskup skal takar”, står antecknat i marginalen till Rättslösabalken i B 59. Det är samma terminus technicus som står i inledningen till flock 2, likaså till flock 1 om kungatillsättningen. Det är fullkomligt klart, att detta moment av biskops- ‘ VgL R 1: ”Sve.vr egho konong at taka . . Sedan skall kungen av götarna dömas till kung på landstinget för Västergötland. UL Kg 1: ”t)a skulu |)ry folkland fyrstu kunung takx.” SdmL Kg 1: ”l)>'y folklanft me{) alt swearikis raj) sculu amorum fyrstum kunung taka.” Cf MEL Kg 6. Norska Hirdskraa 5: ”. . . skall til konongs taka . . .” Flateyarbök kap 193 s 239 : Olav blev vid ting i Trondheim ”rf/ konungs tekinn”. Cf 3's 124, Hkr 1 s 299, Hkr 3 s 9, 210, 396. Holmgren Gamla Uppsala s 11 ff, Olivecrona 1942 s 17 ff, Hafström KL 9 sp 10 f, Hellström STK 1967 s 235. Jfr Rosén 1939 s 377 ff. - Se t ex Hirdskraa 5, där tekja omfattar också investituren, likaså Flateyarbök, s 239, Hkr 3 s 396. Förhållandena är alltså inte entydiga, men frånvaron av en norsk motsvarighet till Mora sten gör att man inte utan vidare kan jämställa förhållandena i Norge och Sverige. Rosén 1939 s 386 ff läser in för mycket i det norska materialet och drar kanske väl förenklade slutsatser ur komplicerade förhållanden. ® T ex Hkr 1 s 207: ”[)å toku l)elr til jarls . . .” Även Henrik Hoyers annaler 1015, Isländske annaler s 57. * HL resp UL R 1: ”Nu skulu laghm^en (doma;ra:) takas (takxs).” Se SLL 3 s 399 not 2 beträffande pluralformen av lagmän. ^ Cf ovan III 1 a med not 21, ovan 2 b med not 29—35. ® Rosén 1939 s 379 med not 12, Hellström STK 1967 s 235 f med not 7. Cf nedan VII 4 a.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=