228 Förutomi VgLl är ytterligare en lagbestämmelse om biskopstillsättning bevarad i nordisk rätt, i EidstLd'^ Om bestämmelser funnits också i andra lagar i denna fråga —vilket är långt ifrån omöjligt —har dessa försvunnit ur landets rätt före lagarnas slutliga upptecknande. Förhållandena på t.ex. Island ger klara belägg för att biskopstillsättningen var en tingets och landets angelägenhet, trots att någon bestämmelse i denna anda inte finns kvar i den på kyrkligt initiativ företagna uppteckningen av Grågås. EidstL betonar framför allt kungens roll, inte som VgL I landets. Den man skall vara biskop at stole somkungen vill —inte alla män — och som retkosen er til och vigd till starfs oc stols. A. Taranger menar att retkosen skulle slå fast folkets och tingets rätt att delta i valet’’*, vilket andra forskare betvivlat. Ordet används i isländska källor som beteckning på alltingets biskopsval. Uttrycket förutsätter, att en fast tillsättningsgång existerade, somemellertid inte närmare refereras. Staf oc stol nämns också i sammanhanget. Därefter följer en ekonomisk överenskommelse: Vi skall ge honom gods och han skall ge oss . . .*'’’ Orden vi skall ge honom ger ett direkt belägg på tingsmenighetens och böndernas relationer till den nytillsatte biskopen. Som Taranger framhåller torde tingets deltagande vara underförstått. Biskop vår var tingslagets biskop.*'* Enligt VgL I var biskopen insatt i sitt välde, sin värdighet, i och med tingsakten och intronisationen i kyrkan, med vigningen som underförstådd. EidstL ser biskopen somvigd till staf oc stol. Ett parallellt förfarande avser i UL kungatillsättningen, i Kg 1 tingsdomen, i fråga om Kg 3 kröningen. Kungen blir dömd respektive krönt till Upsala öd. Både när det gäller kung och biskop övergår alltså de med tingsinvestituren förknippade rättsverkningarna till motsvarande kyrkliga akter, vigningen och kröningen.*’ Det isländska källmaterialet är det rikligaste från den tidiga medeltiden i Norden. Det är därför inte förvånande, att de flesta uppgifterna ombiskopstillsättningar finns i dessa källor. Den samstämmiga källtradition, som förlägger biskopsvalet till '•* EidstL I, 31: ”Sa seal biscup uera at stole, er konungr uill. oc retkosen er til. oc her er uig?ir til starfs. oc stols, ver skulum honum . . Till tolkningen Taranger 1890 s 222 ff, Joys s 71 ff. Till flockens fortsättning nedan s 292. Taranger 1890 s 222 f. Cf Byskupa sögur 1 s 255, 266, 276 f, 2 s 256 m fl. I analogi med detta skulle retkosen innebära, att biskopen var vald efter lagsagans rätt. Till detta ovan III 4 b, nedan b. Se även V5 c med not 11—12. Ovan s 141 f. Nedan c.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=