227 de vill bli biskop männen gentemot de kanoniskrättsliga reglerna vem i den vakanta biskopskyrkan, genom investitur med ring och stav/' Diplomet är uppbyggt i schablonartad stil och skildrar en biskopstillsättning genom kungen och hans stormän, efter samma mönster som det som föranledde den kontinentala investiturstriden. Det är givetvis fullt tänkbart, att åtminstone i vissa stift den svenska biskopstdlsättmngen följde samma feodala mönster som den kontinentala, men även om detta diplom i och för sig tyder på detta är det i sina allmänna vändningar inte absolut bindande. Förebilden till diplomets framställningkan ha hämtats var somhelst." ^ Liksom VgL 1 avser diplomet 1220 biskopstillsättning e 5ec«/o.'" Skillnaden dem emellan är dels och framför allt att tingets befogenheter saknas i diplomet, som helt avser centralmakten, dels att överlämnandet av ring och stav tycks äga rum efter ledandet in i kyrkan. Det senare kan vara den naturliga följden av det förra, eftersompåven inte räknar med tingsakten och inte räknar med någon annan plats för investiturakten än just biskopskyrkan. Brevet ger uttryck för feodalrättsliga tankar, men kan somnämnts knappast vara bindande när det gäller just den svenska biskopstillsättningen. C. G. Andrae har speciellt kraftigt tolkat in den kungliga feodalrätten och kungens spolierätt i det aktuella källmaterialet, men kanske alltför lättvindigt behandlat frågan om brevets relevans för svenska förhållanden. Med undantag av omnämnandet av kungens roll ger VgL I en helt annan bild av förhållandena, eftersom lagbestämmelserna betonar landets och tingets befogenheter. Diplomet och lagbestämmelsen kan därför inte som Andrae anser utan vidare parallelliseras. Inte heller förstärks parallelliteten genom att ringen och staven i båda fallen omnämns, eftersom ring och stav förekom vid alla biskopstillsättningar." Som vanligt kompliceras förhållandena i Sverige av att det här inte bara är frågan om motsatsen mellan kyrka och centralmakt, utan att den svenska landskapssjälvständigheten och landets egen rätt utgör ytterligare en viktig faktor i sammanhanget.^- Detta faktum har knappast tillräckligt observerats inomäldre medeltidsforskning. . . . C.ipitulum ad quod cicctio pertinet successoris, ad electionem procedere non sinentes, contra Canonicas sanetiones quc'in vultis intruditis in Ecclesiam viduatam dando intruso annulum fe baeulum Pastoralem . . Cf ovan III 5 b. «l’ Cf ovan I 2 b, 111 3 d. För VgL 1 cf Ericsson s 118 f mfl. " Andrae 1960 s 81 ff. Se även Nyländer 1953 s 51 ff och till detta rec hos Feine 1953 s 476 ff. Ovan 111 3 d, 5 c. Cf Lönnroth 1964 s 13 ff. Ovan 2 b med not 5—7, 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=