223 ningen får tillkomma senare. För det första alternativet talar parallelliteten med vissa isländska källor, för det senare lagbestämmelsens rent verbala lydelse — om denna skall tolkas bokstavligt. Något absolut svar på frågan kan inte uppnås. I Norge och Island valdes biskopen av tinget men kallades innan han vigts och insatts i sin värdighet hiskopsämne,’^'' i analogi med kiingaämnc och jarlsämnc, motsvarande latinska electus.*''^ I flock 2 av Rättlösabalken i VgL I avses alltså en biskopstillsåttningsceremoni, där biskopen först utses av landet, landstinget, under kungens ledning. Möjligen kan kungens närvaro bero på begynnande feodalrättsligt inflytande, men kan också förklaras av den betydelse, som hängde samman med hans person. Därefter genomgick biskopen en investitur på tinget och leddes till kyrkan och sattes i biskops stol, varmed han de facto tillträdde sitt välde och sin värdighet. Lagen nämner också den kyrkliga vigningen som ett ofrånkomligt moment, men ingenting om dess plats i tillsåttningsförfarandet i stort. Kanske vigdes biskopen mellan valet och investituren så att VgL I i själva verket skildrar två akter, som inte ägde rum samtidigt, men som av innehållsmässiga skäl förts samman till samma flock. Detta avspeglar i så fall ett lagtekniskt förfarande, som har många motsvarigheter i svensk landskapsrätt. Kanske skulle vigningen tillkomma efter den akt, somskildras i den aktuella bestämmelsen. Direkta analogier till tillsättningen av biskop i VgL I finns till andra former av ämbetstillsättning, bl.a. då kungen dömdes till krona oeh rike. Det år alltså inte fråga om biskopsval eller biskopsvigning utan om en investiturakt av domskaraktår —i den meningen att biskopen genom denna ceremoni blev föremål för de rättsverkningar som var förbundna med de olika insignierna och riterna: Han blev i lagens mening biskop. Denna akt har för biskopens vidkommande hittills inte beaktats av forskningen i Norden, vilket år så mycket mera anmärkningsvärt, somparallelliteten med andra liknande former av ämbetstillsättning ligger i öppen dag. Se t ex Annales regn 1213, Isl.indske .inn.aler s 124, Biskiipa sögur 1 s 32 f. Dl I: 87 f. Enligt N Beckman ANE 1912 s 71 f, 1924 s 53, sknlle det vara tänkbart, att västgötabiskopar verkat helt utan vigning, bara tillsatta av landet. Som belägg för detta anför ban främst en gravsten från Skara domkyrka, med inskriften Benedietus clectus. Denna skulle enligt Beckman åsyfta biskop Bengt d ä från 1100talet — se VgL IV 16: 12 —, som då skulle både ha verkat och dött utan vigning. Till detta Fryxcll s 57 ff. Givetvis kan det vara frågan om en för eftervärlden helt okänd clectus, som aldrig hunnit bli vigd.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=