222 til wixll. Biskopen är alltså fullt insatt i sitt välde utan vigning. De forskare, somfelaktigt har uppfattat intronisationsceremonin i kyrkan som den kyrkliga biskopsvigningen, har försökt tolka detta så, att biskopen ännu inte av någon anledning har rätt att viga präster eller kyrkor — ett i sanning märkligt biskopsämbete/’” Mot detta har andra kraftigt opponerat sig under motiveringen att den kyrkliga vigningen ännu återstod. Tingsinvestituren och sättandet i stolen var landets och därmed lagens angelägenhet”' —däremot inte den kyrkliga vigning, som förutsattes genom flockens avslutande ord. Av flockens avslutning måste man dra slutsatsen, att den kyrkliga vigningen uppfattas som en självklarhet —som det emellertid inte tillkommer västgötatinget att närmare reglera. Förhållandet mellan den tillsättningsceremoni, som VgL I omnämner, och den kyrkliga vigningen kan inte entydigt förklaras. Eftersom vigningen nämns sist i flocken kan det verka naturligt, att den följde efter tingsceremonin. Samtidigt kan det tyckas vara egendomligt, att biskopen skulle kunna ledas in i kyrkan och placeras i biskopsstolen utan att vara vigd, även om detta vore tänkbart enligt den kanoniska rätten. Enligt det isländska sagomaterialet var det vanligt att biskopen utsågs på Island, for utrikes och vigdes, i regel av ärkebiskopen, återkomtill Island och tillträddesitt välde genomen högtidlig akt.”''’ Tagandet (valet) av biskopen och den rituella ceremonin skulle dä vara skilda akter, som ägt rum sig skulle bestämmelsen i VgL I kunna åsyfta tvä skilda akter, dels valet, dels investituren, utan att de absolut behöver ha ägt rum samtidigt. Eörsiktigheten inbjuder till att tolka VgL I sä, att lagbestämmelsen inte behöver ha någon temporal innebörd, utan bara omnämner tre skilda moment i biskopstillsättningen: Valet, investituren pä tinget och ledandet till kyrkan, som i och för sig kan ha ägt rum vid skilda tillfällen. Det är också möjligt, att biskopen redan var utsedd och vigd när den akt börjar, som VgL I skildrar, och att kungens fräga och tingets val vid den aktuella tiden bara var en formalitet. Sannolikheten talar för ettdera av tvä alternativ: Antingen valdes biskopen först pä tinget, vigdes, och återkomför att genomgå ceremonin vid tinget och ledandet in i sin kyrka. Eller avser lagen, att vigvid olika tillfällen. I och för Sä Otman s 52 m fl —se referat i SLL 5 s 121 not 13. Sä fr a K B Westman 1915 s 291 not 2. Cf SLL 5 s 121 not 15. Uttrycket om vigningen har en motsvarighet i P.ils saga. Biskupa sögur 1 s 256; ”. . . utan til vigslu”. Nedan 3 a s 228 ff. Se speciellt Biskupa sögur 1 s 52 ff, 256. Enligt den kanoniska rätten skulle intronisationen kunna äga rum bäde före och efter vigningen —se Kjöllerström 1965 s 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=