218 Kungens roll är mycket omdiskuterad. En del forskare anser kungen vara den, som också i VgL I tillskrivs det reella inflytandet. Mot bakgrund av vad som ovan sagts om landstingets och landsmännens roll saknar denna tanke stöd i den aktuella bestämmelsen. Oavsett vilken myndighet kungen hade i fråga om biskopsutnämning under den aktuella tiden, tilldelar VgL I honom en underordnad roll: Han skall fråga landstinget vem man vill ha. Sedan skall han förrätta själva investituren. Hela flocken bär spår av att ha tillkommit som en lösning på ett bestämt problem: Kungens (Riksstyrelsens) respektive det egentliga landets (Västergötlands) befogenheter vid biskopstillsätrning. Motsvarande problematik kan utläsas ur de båda omgivande flockarna. Alla tre ger västgötatinget det avgörande inflytandet: Alla götar, alla landsmän respektive alla bönder. E. Lönnroth betonar starkt denna tendens när det gäller flocken om kungatillsättning, som han uppfattar som landskapspartikularismens program gentemot centralmakten. Däremot menar Lönnroth att flock 2 skulle utgöra landets protest gentemot kyrkoorganisationens krav på kyrkorättsligt tillfredsställande biskopsval.’ Att på detta sätt förse de båda flockarna med olika adressater förefaller vara helt omotiverat. Om flocken om kungatillsättning är riktad mot centralmakten gäller detta inte mindre beträffande biskopstillsättningen. Också vid biskopstillsättningen i Lrankerriket i äldre medeltid tillmätte man das Befragen des Volkes stor vikt.''^ Terminologiskt finns här vissa intressanta likheter med VgL I. Men att på grundval härav göra några egentliga jämförelser mellan det frankiska biskopsvalet och det västgötska är inte möjligt. Det enda kravet på biskopskandidaten är att han skall vara bondeson. Detta har man ibland tolkat som ett nedslag av de kyrkorättsliga kraven pä att biskopen inte fick vara född i prästäktenskap. Man har också uppfattat det som ett led i kampen mot kungligt inflytande över kandidatnomneringen.'* Enklast och naturligast är att se uttrycket mot bakgrund av lagens betonande av de jordägande landsmännen, alla götar, landsmän, bönder. Det var bönderna som samlades till ting. Det var dessa som var Västergötlands landsting vid kunga-, biskops- och lagmanstillsättning. ’ Lönnroth 1964 s 17 ff. Se även K B Westman 1915 s 291 beträffande dennes alltför distinkta gränsdragning mellan universal- och nationalkyrklighet. ^ Schramm 1939 1 s 201. ** Se Hildebrand 3 s 91, 122, 815 f, K B Westman 1915 s 291, Beckman Ur vår äldsta bok s 85, SLL 5 s 121 not 13 m fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=