209 taljbestämmelser uppges att en tredjedel av munkens egendom vid dödsfall skall stanna kvar i klostret, medan två tredjedelar återgår till fränderna —den gamla rättsliga bundenheten vid ätten är fortfarande mycket levande. Här talas även om donation direkt till kyrka och kloster. Sida vid sida står munkarnas egendom, klostrets egendom, jord som stannar kvar i klostret och jord som återgår till fränderna. Även om bestämmelsen sannolikt innehåller skikt från olika tid, visar den, hur involverade begreppen är i varandra, och att munkar och frändcr finns kvar i en tid, då den kanoniskrättsliga juridiska personen rimligtvis bör ha slagit igenom. Formuleringarna torde väl bättre kunna förklaras utifrån terminologiska än rättshistoriska utgångspunkter. Sammanfattningsvis kan konstateras, att Strandberg i och för sig har rätt när han påpekar, att de äldre diplomen oftare talar om munkarnas och nunnornas — de fysiska personernas — klosteregendom än om klostrets, som juridisk person. I yngre diplom är förhållandet det motsatta, även omockså den andra typen av diplom kan beläggas från långt senare tid. Mot bakgrund av vad som ovan visats angående diplommaterialets källhistoriska värde, de yngre diplomens beroende av äldre formuleringar, diplomens upphovsmän, som ofta är kyrkliga, biskopar och påvar, och jämförelsen med danska och kontinentala diplom, torde det vara föga sannolikt, att den rättshistoriska skillnad mellan de aktuella språkliga formuleringarna, som Strandberg förutsätter, har förelegat. Skillnaderna torde vara av språkhistorisk och terminologisk, knappast av rättshistorisk, natur. Materialet ger vid handen, att de svenska klosterdiplomen från tidig medeltid knappast kan åberopas som stöd för teorin, att den juridiska personens införlivande i svensk rätt var en kanoniskrättsliga inflytandet. Vad ning. Däremot talar diplommaterialet inte heller för den motsatta uppfattningen. Detta källmaterial är enligt min mening inte alls relevant när det gäller den aktuella frågeställningen omden juridiska personens bakgrund. följd av det ökade som faller är alltså denna bevisGL 7: ”Af munc.i aigum. |)ct ier nu |)i nest en nequ.ir verpr .it pi sandr et h.ann haggr scoglia firi muncum . . . (7: 1:) pa en necjiiar mapr giefr sic til clostrs barna lausan . . . pa en hann doyr pa stez pripiungr quer .i. clostri. En tueir lutir ganga atr . . . (7:2:) pa en verelz mapr wil aign til clostrs giefa epa til kirchiur pa giefi . . M J. A. Mcllström
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=