206 För det första måste det uppfattas som märkligt, att exempelvis VgL I och andra äldre lagar, som innehåller många gamla bestämmelser säkerligen från tiden långt före 1200 känner den juridiska personen, omden inte är äldre än från omkring 1200 i svensk rättstradition. Ännu märkligare är det att så många utomsvenska källor, t.ex. de gamla germanlagarna, som är flera hundra år äldre, har införlivat den i sina bestämmelser. Så stor kan knappast skillnaden mellan svensk och icke-svensk germansk rätt ha varit. För det andra är diplommaterialet i sina formuleringar mycket stereotypt.'^- Det är alltid vanskligt att utgå ifrån de formella ordbildningarna och bygga upp slutsatser på dessa. När det gäller klosterdonationer till munkar och nunnor står det utan vidare klart, att äldre diplom, kanske ett enda mönsterbildande, legat till grund för senare skrivelser med liknande innehåll —systemet med ”lathundar” som förebild var väl utvecklat. Av detta följer att antalet diplommed den ena eller den andra formuleringen saknar betydelse. För det tredje är det nödvändigt att se till upphovsmannen till diplomet. Har exempelvis en världslig storman utan kännedom om kanonisk rätt skrivit ett gåvobrev till munkarna och nunnorna i stället för till klostret kan detta givetvis tolkas somett belägg för att han inte kände till den juridiska personen. Kommer däremot ett liknande brev från kyrkligt håll, påve, biskop etc. måste det rubba grunden för hela resonemanget. Det är ju just från kyrkligt håll den juridiska personen sägs ha kommit! För det fjärde kan det vara vanskligt att bara se till de svenska diplomen. Kanske kan det finnas material utifrån, som kan hjälpa oss att se det hela i ett lite större sammanhang. Strandberg för fram relativt många diplomsom stöd för att endast fysiska personer kunde stå som ägare till klostrets egendom under äldsta tid.'*'* Själva antalet är emellertid utan betydelse, eftersom dessa diplom i stor utsträckning kan konstateras bygga på varandra. Både dessa av Strandberg nämnda diplom och ytterligare några**”* bevisar emellertid, att munkar och nunnor formellt stod för klosteregendomen. Frågan blir då om inte detta faktum lika väl kan vara av rent stilistisk art somav rättsteoretisk. För det sistnämnda antagandet talar, att en donation till ”samma 'Wibu” (kloster), nämns i det äldsta av de diplomsom åberopas, från 1164—67, vid sidan av gåvan till klosterOvan I 2 b. Strandberg s 146 f not 3—4. Tex DS 71—73, 76, 78, 103, 120.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=