205 klostret och kyrkan själva står som ägare och säljare. Detta visar hur osäkert det är, när man försöker finna en temporär skillnad mellan bruket att hänföra kyrkligjord och egendomtill fysisk respektive juridisk person. I detta sammanhang kan de kyrkvärdar —kyrkvärjare —nämnas, som finns i den svenska landskapsrätten. Det har sedan gammalt antagits att deras främsta uppgift skulle vara att rättsligt värja den kyrkliga egendomen, eftersom kyrkan som juridisk person inte var i stånd att föra sin egen talan.-® I det svenska lagmaterialet finns inga belägg för antagandet, att den juridiska personen skulle vara någon sorts ”Fremdkörper” i den inhemska rätten. Själva huvudproblemet kan emellertid knappast lösas på grundval av detta material, eftersomt.o.m. de allra äldsta lagarna, VgL I, GL, DL, är från 1200-talet och delvis återspeglar kanonisk rätt, även om de innehåller mycket gamla svenska rättstraditioner. Att kunna påvisa rättskällor med helt pre-kanoniskt innehåll låter sig inte göras, inte heller när det gäller utländska lagar. Det kan inte vara tillfredsställande att som tidigare rättshistorisk forskning utgå från den juridiska personens kanoniskrättsliga förankring som ett axiomsom inte ens kräver egentlig källanalys. C. Strandberg har däremot i sin undersökning av det kanoniska avyttringsförbudet med hjälp av en noggrann genomgång av diplommaterialet försökt finna belägg för påståendets giltighet. Efter att ha undersökt de diplom, som handlar om i första hand klosterjord och klosteregendom i tidig svensk medeltid, kommer Strandberg till slutsatsen, att de äldsta diplomen, fram till 1100-talets slut, bara ser fysiska personer som ägare till kyrko- och klosteregendom. Först från 1190—91 har han funnit belägg för att klostret som rättssubjekt själv innehar egendom.'*® En sekulär kyrkasomjordägarepåträffar han först 1200.*** I den första typen av diplomstår munkar och nunnor som klosterjordens och egendomens ägare. I den andra typen är det klostret själv somfår donationer, äger jordosv. Förhållandena i diplomen är sådana, som Strandberg anfört. Man måste emellertid av olika anledningar, främst av källkritisk art, föra undersökningen ett steg längre. Nu uill kirkia rella klostxr eghn sina sa.’lia: hon hörer cgh til atxrbuzs. (20:3:) Nu X huar bonde skal til heniuls lita; pa liti til hemuls: biskupxr. klostxr ok kirkia:” Cf TiL 16. Till detta kommi SLL 1 ögL s 160 f not 63—65. HafströmKL 8 sp 415 ff med anförd litt. För Danmark Dahlerup 1968 s 320 ff. Strandberg 1967 s 145 ff. •'** DS 115. Strandberg s 147 med not 5—6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=