197 kyrkans intresse vid tingssammankomsterna. Först så småningom förelåg möjlighet att i större utsträckning låta ombudsmannen fungera mera fritt från tinget. Kungen var liksombiskopen i äldsta tid till mycket stor del beroende av tinget och landskapssamhället. På motsvarande sätt låg det i kungens intresse att få en starkare centralförvaltning på landskapssjälvständighetens bekostnad. I mångt och mycket hade därför kungen och biskopen gemensam målsättning i förhållande till landets förvaltning. Det finns en rad exempel på hur kung och biskop arbetat hand i hand. Redan från missionstidens början kan kungen rättsligt och ekonomiskt antas ha stött biskopens och kyrkans ansträngningar. Detta tog sig uttryck i ekonomiska överlåtelser och väl också i påtryckningar på landstingen. Det har ofta antagits, att banden mellan kung och biskop varit av feodalrättslig typ, men detta kan i varje fall inte beläggas för de första århundradena av kristendomens tid i Sverige. Biskopens allt närmare relationer till kung och centralmakt fick till följd, att många biskopar drogs in i de nordiska tron- och partistriderna under medeltiden. Samtidigt finns från medeltiden exempel på att olika biskopar företrätt landskapssjälvständigheten gentemot kungamakten. När det gäller biskopens ekonomiska förvaltning disponerade han på samma sätt som kungen och kanske lagmannen en bestämd egendomsmassa, i svenska källor ofta kallad staf oc stol. Även om kyrkorättsliga förebilder här gör sig gällande, i första hand biskopsstolen — cathedra — som symbol för biskopskyrkans egendom, under biskopens förvaltning, uppvisar biskopens förvaltningsmassa rättsligt anmärkningsvärda likheter med i första hand kungens, Upsala öd. Även andra former av ekonomiska förvaltningsenheter inom det svenska samhället liknar till sin uppbyggnad och funktion staf oc stol. Liksom kungen tillträdde biskopen sin förvaltningsmassa genom rättsliga ceremonier och symboler i anslutning till tillsättningsakten, där i första hand staven och/eller kronan och stolen identifierades med ämbetsförvaltningen och förvaltningsmassan. I de svenska rättskällorna framstår de enskilda kyrkorna som egna rättssubjekt, lossbrutna ur biskopskyrkans totala egendomsmassa, ett resultat av privatkyrkotänkandet. I mångt och mycket har förutsättningarna för biskopens ekonomiska förvaltning fått sin prägel av det svenska landskapssamhället, även om helt naturligt även kanoniskrättsliga förebilder kan påvisas. Både biskopens förvaltningsegendom och de enskilda kyrkorna är i svensk landskapsrätt juridisk person. Med 1000-talet kom med skärpa kraven på kyrkans frigörelseur den
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=