194 ett organ för att kunna sköta olika angelägenheter av förvaltningsmässig och ekonomisk natur, vars ställning i relationerna mellan kyrka och samhälle tidigare varit omstridd. Det gäller bl.a. biskopsval, förmögenhetsförvaltning av olika slag, förvaltning av kyrka och biskopens staf oc stol vid vakanser, frågor av judiciell natur och vissa uppgifter när det gäller parochialförvaltningen och stiftsprästerskapet. I de senare fallen finns inga belägg från tidig svensk medeltid beträffande domkapitlets befogenheter, eftersom kapitlet i stort sett inte ännu fått något nedslag i det aktuella källmaterialet. Kapitlets funktion och stridigheterna mellan kapitel och världsliga myndigheter beträffande biskopsval och förvaltningen av kyrkogods finns bara antydd i vissa diplom, inte i lagarna. I praktiken var domkapitelsinstitutionen i Sverige en förutsättning för kyrkans frihet och torde på grund av samhällets karaktär ha fått större konsekvenser när det gäller kyrkans lösgörande ur landskapssamhället och landskapets och tingets ordningar än i förhållande till centralmakten. Vissa tecken tyder till yttermera visso på att centralmakten stött upprättandet av domkapitlen, som kan ha uppfattats som ett medel i motsättningarna mellan centralmakt och landskapspartikularism. Genomkapitelsvalet försvann också landets och tingets möjlighet att själv taga biskop. Ett konkret exempel på detta är Västergötland, där biskopsvalet i VgL I redan 1278 hade ersatts av kanoniskt val. Landskapsaristokratins möjlighet att i fortsättningen kunna ta del av förvaltningen av stiftskyrkanblev att skaffa sig säte i kapitlet. Vissa tecken tyder på att man denna väg t.o.m. kunde uppnå, att domkapitlet förde landskapsdecentraliseringens talan gentemot en alltmera maktmedveten centralmakt. Den traditionella uppfattningen utifrån kontinentala och senmedeltida förhållanden, att kapitelinstitutionen skulle representera kyrkans frihet gentemot centralmakten, är för Sveriges del en kraftig förenkling av verkligheten. Även andra faktorer spelade in, i första hand landskapssjälvstyrelsen. Oavsett mot vem ansträngningarna att skapa funktionella domkapitel riktade sig, förelåg de reella möjligheterna för kyrkan att bygga upp en egen förvaltningsapparat och en egen maktställning inom samhället först i och med domkapitelsinstitutionen. När det gäller kyrkans frigörelse ur det svenska landskapssamhället kan domkapitlets betydelse inte nog understrykas. Samtidigt blev domkapitlet ett organ vid biskopens sida, med speciella funktioner inom stiftsstyrelsen och stiftsförvaltningen. I frågor av större betydelse hade kapitlet rätt till consensus, samtycke, i andra fall till concilium, som rådgivande organ. Härigenomuppdelades funktionerna inom stiftsledningen i enlighet med den kanoniska
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=