191 Ominte landet och tinget får bli en naturlig del av den aktuella problematiken, blir diskussionen ofullständig och på flera punkter irrelevant. Det har inomforskningen förekommit mycket diskussion kring frågan omcentralmaktens roll och inställning till Wilhelms domkapitelsstadga. Centralmakten har då genomgående identifierats med Birger Jarl.-’ Som J. Rosén påpekar tycks lösningen av de svåra ekonomiska problemen i sammanhanget —inte minst underhåll av capitulares — ge anledning till antagandet om centralmaktens stöd för upprättande av domkapitel.'* Det kan mycket väl vara så att domkapitelsinstitutionen uppfattats som ett medel för centralmakten, när det gällde att komma tillrätta med den svenska landskapssjälvständigheten. Liknande tankar har tidigare framförts av vissa forskare ifråga om kyrkoorganisationen i stort, som av centralmakten kan antas ha spelats ut mot landskapets myndigheter.'’ Från hela Norden finns material somger belägg för ansträngningarna att genomdriva att biskopsvalet förlädes till domkapitlet —och för de spänningar som blev resultatet av detta.*’ För svenskt vldkommande finns påvebrev som skarpt kritiserar att biskopstillsättningen inte skedde i kanoniskrättslig ordning, och att kapitlet förbigicks. I vissa fall tycks formuleringarna i diplomen vara skarpare än de kanoniskrättsliga bestämmelserna i och för sig kan tyckas föranleda, under intryck av den rådande politiska situationen." Det viktiga brevet 1220 riktar sig mot kungen och hans stormäns roll, medan påvens stadfästelsebrev av Wilhelms domkapitelsstadga förbjuder seden, att biskopar tillsattes av kungen och stormännen till en larmande folkmassa — tinget. I båda dessa brev riktar sig kravet på kapitelsval mot kungen och hans stormän, helt i analogi med förhållandena på kontinenten. Det mest anmärkningsvärda är att tinget, folkmassan, nämns i sammanhanget.** - Sc nedan IV, fr a 3 c och 4. •' Se Rosen s 61 ff. ^ Ibms 73 ff. ^ Cf Lundqvist s 188 ff, Rosén s 71 ff. Till tanken på ett gemensamt handlingsprogram för kyrka och centralmakt gentemot landskapssjälvständigheten cf K G Westman 1904 s 3 ff, Jägerstad s 1 ff, 4 ff, A O Johnsen 1948 s 65 ff, 207 ff, H Schvick 1959 s 45 f, Palme 1962 s 143 ff, Lönnroth 1964 s 124 f. Från 1400- och 1500-talet finns flera belägg för motsatsen: Hur biskopen står pä landskapssjälvständighetens sida gentemot centralmakten. Något liknande gäller också Algotssönernas uppror under Magnus Ladulås. * Nedan IV, främst 3 a och c. ~ DS 186, 382. Nedan IV 3 a. Cf Lundqvist s 160 ff, Fryxell s 13 ff, Joys s 79 ff, 136 ff. ” DS 382. Ovan med not 1, nedan IV 3 a med not 6 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=