190 re för diocesen, utan fick i en nicängd olika frågor ta hänsyn till domkapitlet och dess uppfattning. I mångt och mycket blev domkapitlet ett organ, som garanterade den kanoniska rättens tillämpning, också gentemot godtycke från biskopens sida. Relationerna mellan biskopen och domkapitlet är i och för sig intressanta, men vi saknar helt material, som skulle kunna belysa dessa, från den tidiga medeltidens Sverige. Tidigare kyrkohistorisk forskning har i analogi med de kontinentala förhållandena ofta uppfattat domkapitelsinstitutionen som en viktig faktor när det gäller förhållandet mellan kyrkoorganisationen och centralmakten. Genom kapitlet fick kyrkan helt nya möjligheter att i anslutning till intentionerna om kyrkans frihet själv svara för de angelägenheter, som i den kanoniska rätten uppfattades som kyrkans interna. Det gäller främst biskopsval, juridiciella frågor och en rad andra ärenden av administrativ och förvaltningsmässig art. I anslutning till huvudtesen för denna undersökning är det emellertid viktigt att också peka på domkapitlets roll när det gäller förvaltningen av landskapskyrkan och relationerna till det svenska landskapssamhället. För svenskt vidkommande torde domkapitelsinstitutionen ha betytt åtskilligt mer när det gäller kyrkans frigörelse ur tingssamhället och landskapets normala ordningar och institutioner än från centralmaktens inflytande. Som tidigare påpekats kan det på många punkter beläggas att kyrka och centralmakt haft ett gemensamt intresse när det gäller att bryta landskapsmyndigheternas starka inflytande. Den historiska uppfattningen har emellertid alltför starkt färgats av de senmedeltida motsättningarna mellan kyrka och centralmakt. Förhållandena i den äldre medeltiden, då landskapssamhället var en långt mera påtaglig maktfaktor än senare, har alltför mycket setts ur detta perspektiv. Detta är mycket påtagligt när det gäller just biskopstillsättningen. Även här måste den traditionella motsättningen mellan kyrka och centralmakt utvidgas till att omfatta landskapet somsådant. Det var i första hand biskopstillsättningen vid landstinget som försvann i och med införandet av kanoniska kapitelsval. Det är inte någon tillfällighet att domkapitelsinstitutionens inrättande och i detta sammanhang också Wilhelms av Sabina legation får ses mot bakgrund av dessa biskopstillsättningar, som då stod i strid mot den kanoniska rätten. Den kanonrättsliga valkorporation, som domkapitlet utgjorde, stod som motvikt inte bara mot den kungliga biskopstillsättningen — för vars existens i Sverige under tidig medeltid vi inte har några säkra belägg —utan också mot landskapets och tingets tagande av biskop.-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=