173 sätter den ett nära samarbete mellan kung och biskop innan kanslersämbetet i sin högmedeltida utformning återfinns i källmaterialet. f) Resultat och sammanfattning På kontinenten var kungens ställningstagande till den kristna kulten i mångt och mycket en förutsättning för germanfolkens kristnande. Detta fick som följd nära relationer mellan kungamakten och kyrkan, med biskoparna i spetsen, inom ramen för den s.k. germanska nationalkyrkan. Den feodala samhällsutvecklingen medförde, att biskoparna knöts till kungen eller kejsaren med länsrättsliga band. Även för Nordens vidkommande kan ett tydligt samspel beläggas från äldsta tid mellan kung och biskop. Kyrkans frihetskrav medförde emellertid ofta, att samarbetet gick långt ifrån friktionsfritt.*’ I Sverige kan inga öppna motsättningar beläggas på samma sätt som i Danmark och Norge. Det svenska material, som illustrerar spänningarna mellan kyrka och centralmakt, är betydligt knapphändigare än det norska och det danska. I varje fall stödde kungen under missionstiden och även senare i mån av sina tillgångar och resurser kyrkan och biskopen. Detta torde dels ha tagit sig uttryck i påtryckningar på olika tingsmenigheter och på landskapsaristokratin, dels i direkta ekonomiska transaktioner. Att ensidigt se de senare mot bakgrund av feodalrättsliga strömningar är vanskligt. Å andra sidan var biskopen otvivelaktigt knuten till kungen. Vare sig man läser in länsrättsliga tankar i källorna eller inte, stöder de uppfattningen om biskopens beroendeställning till kungamakten. Han ingick i kungens hird och deltog i ledungen. Han hade framskjutna poster i kungens och rikets råd så långt detta kan följas tillbaka och innehade även kanslersposten. Han kom med tiden helt naturligt att få del av frälsets privilegier, både i egenskap av biskopskyrkans ledare — det andliga frälset —och delvis också som en av rikets stormän —det världsliga frälset. Biskopens nära relationer till kung och centralmakt och hans ställning som en av rikets stormän fick till följd, att de olika biskoparna ofta drogs in i de nordiska tronoch partistriderna. Detta finns belagt från 1100-talet och hela medeltiden framåt.*- Även om biskoparna hade stora befogenheter och en stark ställning nära den framväxande centralmakten inom riket, är det nödvändigt s 141 ff tar på allvar upp de källkritiska problemen kring biskop Kol och biskoparnas kanslersuppdrag. ”b Cf K B Westman 1915. '- Cf Pirinen KL 1 sp 622 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=