168 landskapsmyndigheterna. Sigfridslegenden ger ett exempel på vilka uttryck detta konkret kan ha tagit sig,'* även om legenden långt ifrån är samtida. I det föregående har summariskt redogjorts för kungens ekonomiska tillgångar i den tidiga medeltidens Sverige.^ Frågan måste då ställas, om dessa resurser verkligen på ett påtagligt sätt kan ha använts till att stärka biskopens och därmed kyrkoorganisationens ställning i samhället. Här kommer bl.a. frågan om godsöverlåtelser in i bilden.'”’ Tidigare har påpekats, att biskopskyrkor och biskopssäten i Norden ofta tycks ha förlagts till kungliga gårdar eller kunglig mark. Detta bör ha inneburit, att kungen åtminstone i viss utsträckning svarade för biskopssätets upprättande och att biskopen kom i åtnjutande av kungligt skydd.** När det gäller biskopskyrkorna finns ett diplomsom gör gällande, att Linköpings domkyrka grundats av hertig Valdemars förfäder och alltså tillkommit med den kungliga ättens aktiva stöd. Som en följd av detta uppträder hertigen 1310 med anspråk på att fungera somkyrkans patronus.^ Enligt ett betydligt äldre diplom, från 1170-talet, lägger biskop Stenar i Linköping ned sitt ämbete, och överlämnar sina regalia till kungen och stormännen. Detta måste ses som ett utslag av samma beroendeställning till kungen.^ År 1220 klagar Honorius III allmänt över att kungen och hans stormän förgriper sig mot kyrkan och dess egendomunder biskopsvakanser.^** Det tycks följaktligen ha förelegat ett klart samband mellan kungen och biskopskyrkorna. Därmed är man inne på problematiken kring feodalismen.^^ Frågan om de feodala strömningarna och inflytelserna i den tidiga medeltidens Sverige är i stort inteutredd och kan väl knappast bli det. Framför allt C. G. Andrx och i viss utsträckning 1. Nylander har tolkat de ovannämnda diplomen i feodal riktning. Detta måste innebära, att biskoparna uppfattades som kungens vasaller. Kungen skulle ha gjort anspråk på att få tillsätta biskopar — vilket L-O Larsson 1964 s 47 ff. ^ Ovan b. * Till den problematik av rätts- och idéhistorisk natur, som sammanhänger med dessa överlåtelser se Rosén 1949 s 13 ff, 27 ff och KL 9 sp 434 ff, Nyländer s 63 ff. Andra: 1960 s 63 ff, 111 ff och Strandberg 1967, den till Rosén 1949. • Ovan II 1, 2^a, c, III 2 a, c. * DS 1665. Andra: s 81. • DS 57. Fryxell s 40 ff, Andrx s 81. Se även DS 94, 186. *® DS 186. Andra: s 82. Nedan IV3 a med not 8 ff. Ovan a. delvis i motsättning senare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=