153 säkerligen sista stadiet är utkristalliserandet av likartade bestämmelser och flockar till särskilda balkar, kyrkobalkcn, kungabalken, vådamålsbalken osv. Detta skede kan bl.a. beläggas i de flesta svenska lagar. Det är emellertid ofta så, att dessa tre olika skikt inte är konsekvent åtskilda, utan kan ibland förekomma parallellt i mellan- och övergångsformer. I många fall innehåller kyrkobalkarna i de svenska lagarna stoff från den äldre muntliga lagsagan i och med att äldre lagbestämmelser fogats till kyrkobalken. Den fortsatta framställningen måste här begränsas till frågan, om det när det gäller biskopen finns material i lagarna, som kan föras tillbaka på det muntliga lagföredragandet på tinget, där biskopen hade sin bestämda funktion att fylla. Redan ett ytligt studiumav isländska och norska lagar ger vid handen, att flera bestämmelser som sammanhänger med biskopens funktion bär spår av ett muntligt målande. Enligt BgtL har biskopen rätt att göra förbättringar i lagen i samband med det årliga framsägandet.’’'* Eftersom kyrkorätten som sådan till stor del är att se som resultatet av samspelet mellan biskopen och lagtinget, måste uttrycket nu är kristenrätten talad placera in biskopen mitt i det muntliga lagföredragandets sammanhang. Detsamma framgår av den ovannämnda bestämmelsen i EidstL, enligt vilken biskopen varje år skall komma till Eidsiva ting och där lyssna till lagboken och tälja för sina män. När det gäller det svenska materialet bär åtskilliga av de lagbud, som rör biskopen och hans funktion, tydliga spår av det muntliga målandet. Detta gäller i utpräglad grad flocken om biskopstillsättning i VgL I och II, som utgörs av en rytmisk, allittererad vers, som muntligt memorerats och talats på tinget vid biskopstillsättningen.**’ När balkindelningen kom till, ansågs denna bestämmelse tydligen mera besläktad med flockarna om tillsättning av kung och lagman än med bestämmelserna i kyrkobalken. De tre flockarna om ämbetstillsättningen kom att bli en enhet och fördes oegentligt till Rättlösabalken.”- Kyrkofridsbrottet —som uppfattades som ett brott mot biskopens vigning av kyrkan —har i VgL I upptagits både bland urbotamål och i kyrkobalken.Detta kan innebära att denna grova förseelse en 58 b fiO För synpunkter kring detta problem tackar jag G Smedberg. BgtL I, 18. Ovan d med not 27. **'* EidstL I, 10 —ovan d med not 26. Nedan IV3 b. Beträffande uttrycket staf oc stol nedan 4 b. VgLl R 1—3. Cf Hafström 1961 s 141 ff. VgL I Uresp Kk 3. Cf nedan V 3 c. ."■H b
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=