147 antyder — uppfattats som en officiell utgåva av synodalstatuter och t.o.m. som en latinsk utgåva av kyrkorätten i VgL II.-- Att källan inte ens är ett statut i vedertagen mening framgår bl.a. av att den innehåller bestämmelser från många andra skriftliga källor, varav en del bevisligen är mycket gamla. I princip torde alla rättsföreskrifter i Statuta generalia återgå på äldre källor av olika slag, men av naturliga skäl kan alla inte idag återfinnas. Bara i några få fall är det emellertid omöjligt att finna direkta paralleller i andra källor. Materialet är som nämnts i stor utsträckning gemensamt med Lydekini excerpter. En del bestämmelser finns bara i dessa två källor och inte i andra, vilket kan förklaras med tillgången till en av oss oidentifierad eller försvunnen förlaga, eller att åtminstone den äldre av de två är beroende av en sådan försvunnen källa. Innehåll och formuleringar i vissa av de för båda källorna gemensamma bestämmelserna tyder på beroende av dekret eller dekretalier.-'* Förutom material från kanoniskrättsliga bestämmelser har Statuta generalia hämtat lagbud frän en så tidig källa som VgL I, direkt eller indirekt.-'* I sådana fall, då lagbuden i VgL I har ändrats i VgL II, har Statuta generalia följt den senare lagen,-'’ somcompilatorn alltså bör ha haft tillgång till —omdet inte funnits rättsuppteckningar mellan VgL I och IL Mellan den i förhållande till VgL I nya texten i VgL II och Statuta generalia är överensstämmelserna legio. Problemen är här stora. Sannolikt är dock Statuta generalia sammanställd senare än VgL II, och därmed skulle likheten med lagens kyrkobalk —och med Lydekini excerpter —var sedd i sitt rätta sammanhang.-** Också de kyrkliga stadgorna och synodstatuterna har fått tjäna som förlagor åt Statuta generalia. Tydligt är detta beträffande Brynolfs stadga 1281,-’ kanske dock bara sekundärt. Likaså har odaterade synodalstatuter, troligen från Brynolfs tid, slutet av 1200talet,-** fått utgöra förlagor. Ovan not 19. En annan uppfattninj; har Strandberg 1967 s 21 not 28. Cf Beckman ANF 1912 s 83 ff och SLL 5 s XVf. Ovan med not 20. Tex VgL IV 21:4 — VgL I G 8:2; 8 — Kk 2, 5 (se Ericsson s 75 ff); 9 — delvis Kk 3; 11 — delvis Kk 12 (se Ericsson s 88 ff); 12 — Kk 13; 13 — Kk 16; 17 —G 8, 8:2; 18 —G 8, 8:2; 22 —delvis G 2:1; 49 Kk 8; 50 —Kk 9; 51 —Kk 5; 52 —Kk 10: 2, 3; 53 —Kk 11 m fl. “ T ex VgL IV 21:9—VgL II Kk 5 (se SLL 5 s 226 f not 17), och Kk 22 —cf VgL I Kk 3; 22 —VgL II Kk 52 —cf VgL I G2:1 mfl. -® Till motsvarande problematik mellan VgL II och Lydekini excerpter, Strandberg s 21 ff. -■ T ex VgL IV 21:2 — Brynolf 1; 17 — 5; 18 — 5; 37 —4; 40 —5 m fl. -* Gummerus s 61 ff. Ibm s 16. Beträffande tionde 21: 2 —synodalstatuterna 21; förbjudna förbindelser 21: 25—29 m fl. :j()
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=