132 c) Biskopsdöme och lagsaga De svenska landen och landskapen hade en fundamental betydelse vid framväxten av biskopsdömena. Biskopens förvaltningsområde blev i princip identiskt med lagsagorna och landen. Varje dioces omfattade en eller ett par lagsagor.* Kristendomen blev landets kult och via landstingen en del av landets lag. I Danmark tycks de skilda landskapen från första början ha fungerat sombiskopsdömen.- Island var gemensam lagsaga med allting — från början också ett enda biskopsdöme. När detta sedan delades i två, blev den norra fjärdingen identisk med biskopsdömet i Holar, medan öst-, väst- och sydfjärdingen tillsammans utgjorde Skalholtskyrkan.'^ Också på Island följde alltså den kyrkliga organisationen tingsindelningen. Motsvarande torde också ha varit fallet i Norge, överensstämmelserna mellan de tidigare biskopsdömena och tingskretsarna, lagsagorna, ger stöd fÖr antagandet, att ”biskopene allerede meget tidligt på en eller annen måte ha vxrt knyttet till tingslagene, en for Frosta, en for Gula och en for Eidsivatinget.”* När det gäller Finland går biskopsdömet i de äldsta källorna under benämningen ecclesia Finlandensis, vilket tyder på att det identifierades med landskapet Finland, senare egentliga Finland.'"’ Ett naturligt led i det stora problemkomplexet biskop-landskapssamhälle är frågan om sambandet mellan biskopssätet och landstingsplatsen inom den aktuella lagsagan. Problemet är delvis svåråtkomligt på grund av vår dåliga kunskap om landstingsorterna i äldre medeltid. Det är inte ens säkert, att landstingen hölls på samma plats år från år, även om det verkar sannolikt. Vissa fakta eller åtminstone sannolika antaganden beträffande landstingsorterna gör emellertid, att detta samband mellan biskopssäte och landstingsort vilar på relativt fast underlag. Man har inom medeltidsforskningen sedan länge diskuterat kontinuiteten mellan förkristet och kristet, inte bara när det gäller kulten, utan också t.ex. i samband med tingsinstitutionen. Man har exempelvis eftersträvat bevis för förhållandet, att de kyrkliga centrala kultplatserna, i första hand stiftskyrkan, förlädes till platser där sedan 1 Ovan II 2, III 1 b. - Ovan II 2 a. ^ Kolsrud s 180, M M Larusson KL 4 sp 381 f. Joys s 67. Cf Taranger 1890 s 217 ff. ® Ovan II 2 c Äbokyrkan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=