129 När det gäller berättande källor kan dessa —i den mån de inte är samtida — knappast tillmätas alltför stort historiskt värde. Det kan emellertid vara av intresse att försöka göra sig en bild av deras uppfattning. Berättelserna om kultskiftet på det isländska alltinget har aldrig på allvar betvivlats. De återfinns i alla annaler och i de äldsta berättande källor, som finns. Orsaken till alltingsbeslutet uppges vara, att man genom detta ville få ett slut på motsättningarna mellan det hedniska och kristna lägret på ön.-^ Av de kyrkliga krönikorna låter redan Rimbert Ansgar uppträda på tinget. Hans möjligheter att verka för kristendomen är beroende av tingets beslut.-^ Liknande uppgifter möter hos Adamav Bremen. De av Adalbert utsända legaterna förvisas enligt denna källa från tingsförsamlingen.-'* Med all sannolikhet förutsätter Adam tingsbeslut, när han talar om värmlänningarnas samfällda omvändelse.-' När han skildrar förhållandet mellan svearna och deras kung berättar han, att svearna i striderna ofta anropar gudarna om hjälp. Eftersom de gamla gudarna visat sig opålitliga, men den kristne guden som en trofast hjälpare, har den senare genom tingsbeslut förklarats vara mäktigare än dessa. Ytterligare några notiser ger stöd för antagandet, att Adam — den viktigaste samtida berättande källan — uppfattar folkets kollektiva UL: ”Akrist skulu allir kristnir troa; at han xr gu|). ok xi xru gu|)xr flcre. xn han xn. xngin skal affgu|)umblotx. ok xngin a lundi xllr stenx trox. allir skulu kirkiu dyrkx. j)it skulu allir bapi quikkir ok dö|)ir. komxndi ok farxndi. i. weruld ok aff.” GL: ”blotir iru mannummier firj bul)ni Oc fyrnsca all |)aun sum hai|)nu fylgir Engin ma haita a huathci a hult el)a hauga. e})a ha- |)in gu|). huatki avi ej)a stafgarjia.” (Cf GS 1). Se t cx Maurcr 1855 s 411 ff, Ambrosiani KÄ 1902 s 20, 43 ff och fr a s 49 f, Gronbech s 24 ff, Ljungberg 1938 s 156 ff, Johannesson s 152 ff, O Olsen s 25. Beträffande tidpunkten, se EinarsdeSttir s 72 ff. Rimbert kap 26—27. Se ovan under a med not 5. -* Adam III, 15: ”Quorum ille presentia territus solitis populum regemque impulit dolis, ut legati repellerentur, quasi non habentes sygillum apostolici. Et illi quidem ibant gaudentes a conspectu concilii . . .” Ovan II b med not 12. Cf Nerman 1945 s 111 f. III, 16: ”Qui deinde pervenicns in Sueoniam tanta omnium alacritate suscipi meruit, ut (gentem) Wirmilanorum integramChristo lucratus . . .” IV, 22: ”Deumautem christianorum iam communi sentencia fortiorem clamant omnibus esse . . .” 9 J. A. Hellström
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=