125 ment sakrala prägel. Olika slag av blot skall ha förekommit på tingsplatserna, vilket bl.a. berättas i sagomaterialet.* Genomatt tings-, grav- och kultplatsen på detta sätt ställts samman, har man menat sig kunna spåra en direkt kontinuitet mellan tings- och kultplats och de äldre kristna kyrkorna. Denna kontinuitet har tidigare uppfattats som ett axiom, men har på senare tid ibland satts ifråga. Problematiken är alltför omfattande för att i denna undersökning kunna behandlas, men den blir aktuell i avsnittet om de äldsta socknarna.- Att åtminstone en viss kontinuitet förelegat kan emellertid knappast förnekas. Frågan måste därför bli om sambandet var av direkt kultisk natur eller beroende av sociologiska och bebyggelsemässiga faktorer av annat slag.^ Också sambandet mellan ting och kult i allmänhet och mellan kult och rättssamhälle har dragits i tvivelsmål.^ Även här är problemen mycket svårlösta och svåröverskådliga och källorna knapphändiga. Att utan vidare avfärda tingets samband med kulten verkar dock vara förhastat. Hela det kring tingsorganisationen uppbyggda samhället har ändå varit genomsyrat av kultiska föreställningar och en sakral verklighetsuppfattning. Åtskilliga riter av kultisk natur försiggick sannolikt på tinget, som sakrala domar av olika slag.-'’ Den till tinget och tingsrätten knutna edsavläggelsen hade religiöst ursprung, vilket bl.a. framgår av ett gammalt edsformulär, sombevarats i VgL I.** Existensen av gudabilder på tingsplatser omvittnas av Adamav Bremen.’ Lysandet av tingsfrid och tingshelgd måste i mångt och mycket uppfattas som religiöst präg- ' Denna klassiska uppfattning har bl a framförts av Wildte Fornvännen 1926 s 211 ff, Ljungberg 1938 s 211 ff, 236, Kolsrud s 40 ff, Ström 1961 s 42 ff, 51 ff, Palme 1962 s 33 ff, 45 ff, Hafström 1964 s 10 ff, Kveseth 1964 s 343 ff m fl. * Nedan VII 2, 3 f. Genomgående i de många historiebeskrivningar om de svenska medeltidskyrkor som har författats, har kyrkan placerats på en förkristen kultplats, i regel som stavkyrka. Denna har sedan ersatts av en stenbyggnad. ■’ Cf Ljungberg 1938 s 227 ff, Kveseth s 338 ff, 343 ff, Holmberg 1969 s 273 ff. En nyanserad framställning ges av O Olsen fr a s 64 ff med not 49, 99 ff, 112 ff. * Se t ex V See s 138 —jfr L Carlsson 1965 s 294 f —och ÖLårusson 1960 s 36 ff. ® Till den sakrala domen, Olivecrona 1942 s 8 ff, 24 ff, 43 ff. Om fridlöshetsdomen se Hemmer KL 4 sp 596 ff m fl. * Se SLL 5, not 41, s 16 ff. Ström 1961 s 43, Ericsson s 90 ff. Om edens kultiska betydelse, se även Hovstad s 73 ff och Strömbäck 1942 s 63 f. Tingsedens sakrala natur har också i olika sammanhang framhållits av Hafström. ’’ Adam II, 62: ”Qui dum sua predicatione multos ad christianam fidem convertisset (sc Wulfredus, Suediam ingressus), ydolum gentis nomine Thor stans in concilio paganorum cepit anathematizare.” Cf O Olsen s 65. Se även nedan med not 34—35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=