121 kungen i snart sagt alla sammanhang av betydelse uppträder på tinget, inför bönderna." Ett ställe hos Snorre är särskilt intressant. Det är den välkända episoden där Sveakungen Olof och Torgny lagman drabbar samman på tinget. Här låter Snorre på ett sätt, som för tankarna direkt till Rimbert och Adam, kungens makt vara beroende av folkets vilja. Givetvis är frågan omSnorres verklighetsförankring olöslig. Kungens beroende av folk och ting är vid tiden för Snorres författarskap en realitet — eller åtminstone ett önskemål.^ Tingets ställning som mötesplats för kungen och folket betygas också av de nordiska rättskällorna. Åtskilliga lagbestämmelser är att se som direkta lämningar från överläggningar mellan kungamakt och tingsmyndigheter. Redan vid ämbetstillträdet knöts kungen enligt lagarna och sagorna till tinget.Vid sin eriksgata skulle han på varje landsting genomolika riter bli kung över landskapet ifråga. Vid sidan av detta nämns hans uppträdande vid olika slag av tingssammankomster på flera ställen i nordisk rätt.*^ Ofta svarade det kungliga ombudet — kungens husabyman, länsman, soknare — för kungens rätt. Oliga belägg för detta och de kungliga ombudsmännens funktion vid tingen finns i flera nordiska lagar. Kungens ombudsman hade en mycket betydelsefull uppgift vid tinget, åtminstone vid tiden för kodifieringen av den svenska landskapsrätten. Enligt UL skall länsmannen sätta nämnd för utseende av domare vid hundarestinget. Var sjunde dag skall han ha ting på rätt tingsplats — eller ännu oftare, om bud från kungen påkallar detta. Kungen kan sammankalla ting genombrev eller bud. Länsmannen har att vidarebefordra tingskallelsen med budkavle. Han förbjuds att utlysa ting till annan plats än rätt tingsplats.'^ Också andra funktioner vid tinget tilldelas honom. ' Cf nedan b angående kultskiftet, fr a not 32. ** Olav den heliges saga kap 80, Hkr 2 s 115 ff: ”’Annan veg er nu skaplyndi Sviakonunga en fyrr hefir verit ... ok var hann ekki sva mikillatr, at eigi hlyddi hann mpnnum. . . MeÖ {)vi at |)u (sc Olof) vill eigi hafa |)at, er vér ma:lum, [)a munum vér veita jiér agpngu ok drepa l)ik ok j)ola pér eigi ofriö okölpg. Hafa svå gprt inir fyrri forellrar vårir . . .’ Konungrinn stendr pa upp ok maelti, segir, at allt vill hann vera låta sem boendr vilja, segir, at svå hafa gprt allir Svfakonungar, at låta boendr råSa meS sér pllu pvi, er peir vildu.” Se även nedan 3 b. Cf C Weibull 1921 s 185 ff, A Schiick Svensk tidskrift 1949 s 690 ff. » ULKgl, VgLIR1 mfl. “ Se t ex för Sverige ögL V 31, R 3, VgL I och II R 2, 3, UL Kg 10, R 1 m fl. ** Cf nedan g. UL R (p) 1 och 2 med motsvarande i andra svealagar. Cf Sjöberg s 52 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=