120 På tinget lystes ledungen ut. Ledungsväsendet, den med detta sammanhängande ledungsbeskattningen och därmed skattesystemet som sådant var intimt förknippat med tingsorganisationen. Tingets funktion omfattade även politiska och förvaltningsmässiga frågor av olika slag.- Också de stora och betydelsefulla marknaderna — och därmed köpenskapen som sådan — tycks ha haft anknytning till tinget.'^ Det är orimligt att tänka sig, att biskopen och kyrkoorganisationen skulle ha kunnat fungera utanför tingsinstitutionen och därmed samhällslivet. Kyrkans väg till folket gick i hög grad över tinget.'* Kungen var av allt att döma i sin förvaltning i stor utsträckning hänvisad till tinget. Problematiken kring kungens roll i detta sammanhang är mycket omdiskuterad. Jag har ingen möjlighet att närmare gå in på detta stora problemkomplex. Den närmast följande framställningen utgör bara i all korthet en exemplifiering av kungens beroende av tinget, såsomdetta återspeglas i olika källgrupper. I de kyrkliga krönikorna uppfattar man den svenske kungen som helt beroende av tinget —placitum—och tingsmenighetens consensus. Detta betonas kraftig av Rimbert i samband med Ansgarsmissionen.® Enligt Adam är kungen bunden av folkets och tingens beslut.® Frågan om verkligheten bakom denna skildring låter sig knappast besvaras. Samma syn möter i vissa sagor. Det gäller framför allt Snorre, där Cf ovan 1 b. Dovring 1951 s 13 ff, Hafström 1964 s 9 ff, Kveseth 1964 s 325 ff mfl. ^ Se t ex Snorre Hkr 2 s 109 f, Beckman 1923 s 90 ff, Wildte Fornvännen 1926 s 213, Ljungberg 1938 s 258 ff, Lundberg 1940 s 110 f, Blomqvist s 19 ff m fl. ■* Cf ovan 1 b och nedan b—g. Rimbert kap 26 och 27: ”Antea tamen hic, inquit (sc rex), fuerunt clerici, qui popular! hinc seditione, non regio iussu, eiecti sunt. Quapropter et ego hane legationem vestram confirmare nec possum nec audeo, priusquam sortibus deos nostros consulam et populi quoque super hoc voluntatem interrogem. Sit missus tuus in placito mecumproximo, et ego pro te loquar populo.” S 92: ”... Hoc ergo ita perorante, omnis multitudo populi unanimis effeeta, elegit . . . Rex . . . mandans populi unanimitatem ad suam (sc episeopum) voluntatem conversam; sibique hoc per omnia placere, needum tamen se plenam licentiam ei concedere posse, donee in alio placito . . . omnium corda ita adunata sunt, ut prioris placiti consensum cuncti laudarent et se quoque his assentire velle modis omnibus faterentur.” Cf Ambrosiani KÅ 1902 s 19 f, Nerman 1945 s 25 ff, Dreijer 1960 s 56, 190 ff. ® Adam IV, 22: ”Reges habent (sc populi Sueonum, qui multi sunt) ex genere antiquo, quorum tamen vis pendet in populi sentencia; quod in commune omnes laudaverint, ilium confirmare oportet, nisi eius decretum potius videatur, quod aliquando secuntur inviti.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=