117 faktum, att samma bestämmelse fanns i en numera förlorad lag från Uppland, kanske från ett av de tre folklanden —eller från landskapet i sin helhet. Bestämmelsen ifråga har bevarats till eftervärlden genom Olaus Petri: . . nog märkiandes är, then ther omPrästa och Biskopsarf så innehåller ord frå ord, som här effter folier: Dör Svensker Prester, taki barn . . . (hans arv) . . . Dör Utlänsker Prester . . . Dör Svensker Biskoper, taki barn hans arf och örf . . . Döör Utlänsker Biskopper, ståndi arf och örf under Staf och Stool. Theslijkes berörer och then gambla Östgötha Lagboken om Biskops Skaparfvar . . . Citatet från Olaus Petri tar bort beviskraften från Schiicks argumentering. Bestämmelsen bär tydlig prägel av att vara resultatet av förhandlingar mellan kyrkans och landets företrädare, där hela den kyrkliga arvsfrågan, både när det gäller biskop och präst, behandlats i sin helhet. Att ett eventuellt beslut angående Bengt Magnusson från Linköpingstinget blivit en del av en äldre Uppländsk lagbok förefaller ytterst osannolikt. De svenska biskoparna står i stället liksom prästerna insatta i ättens sammanhang. Deras barn har naturlig rätt till arv. Bara när det gäller utländska biskopar —utan rot i det svenska ätt- och bondesamhället —har man från kyrkligt håll lyckats genomdriva, att deras egendomkvarstannar under biskopsstolen. En notis i VgL IV berättar, att biskop Hervard i Skara samlade en förmögenhet i Västergötland och sedan med detta återvände till sin hustru och sina barn i England, varifrån han kommit. Även om denna händelse i och för sig inte ur historiskkritisk synpunkt kan framstå som ett faktum, visar den, att biskopslängden inte på något sätt uppfattar biskopens familjeförhållanden som speciellt anmärkningsvärda. Biskopens äktenskap under tidig medeltid får ytterligare belägg i källor från Norge och Island. I norska GltL talas ombiskopssöner på samma sätt, som många andra lagar talar om prästsöner.*^'* I isländska källor nämns biskopssöner gång på gång, som något fullkomligt naturligt.^'* Både vissa svenska källnotiser och analogier från Norge och framför allt Island ger full täckning för antagandet, att gifta biskopar furlnits i Sverige i äldre medeltid. Precis som övriga fria män i det dåtida ”81 Olaus Pctri SRS 1: 2 s 245. Jfr Schuck s 647 not 1. Se även GL 5. VgL IV 16:9. Jfr Schuck s 646. GltL I, 200: ”Skutilsveinn seal taca haulldmannz rett. at einorfiom rette. Biscops sunr oc iarlssunr. oc stallara sunr oc skutilssveins sunr. oc prest sun . . .” T ex Islendingabok 10, Biskupa sögur 1 s 8 m fl. Helgason s 58 ff, 134, 173 ff, Olesson s 39 ff mfl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=