116 Man kan konstatera, att jarlen i de olika engelska diplomen och i stor utsträckning i rättskällorna börjar ersätta ealdormannen ungefär fråntiden för de danska kungarna.'** Detta betyder, att den svenske biskopens rättsliga jämställdhet med jarlen motsvaras av de anglosachsiska lagarnas sammanförande av biskop och ealdorman när det gäller deras rättsliga ställning. Därmed kan bestämmelserna i denna fråga i svensk rätt inte bara föras tillbaka till norsk tingsrätt utan också till de anglosachsiska lagarna, århundraden innan Sverige blev kristnat. Till problematiken kring biskopens sociala ställning i de svenska landen hör frågan ombiskoparnas äktenskap eller celibat. Vi vet att de svenska prästerna under den aktuella tidsperioden ofta var gifta. Frågan måsteställas omdettaockså gällde biskoparna. I det svenska materialet knyter sig intresset främst till ögL, där det talas om biskopens bröstarvinge. Detta har traditionellt tolkats som ett belägg för att biskopar i äldre svensk medeltid var gifta. A. Schiick menar emellertid, att den aktuella bestämmelsen tillkom 1237, då Bengt Magnusson som änkling blev biskop i Linköping. Denne skulle då redan haft bröstarvingar. Enligt Schuck försvinner därmed ”det enda hållbara stödet för att biskopar i den äldre medeltidens Sverige kunna ha varit gifta. Detta kan emellertid knappast anses vara en tillfredsställande behandling av problemkomplexet. I princip kan bestämmelsen mycket väl ha tillkommit så som Schuck antagit: Ett konkret fall har genom beslut på Linköpingstinget lagts till grund för en för framtiden prejudicerande lagbestämmelse. Det kan emellertid knappast förklara det ”80 '* I diplomen börjar earlen — på latin i regel comes, ibland dux — vid denna tid efterträda ealdormannen, se Diplomatarium Anglicum ccvi Saxonici t ex s 319, 325 f, 327, 346 ff, 370, 414, 416, 421 ff; i testamenten s 452—543 ff ealdorman som regel, därefter vanligen earl, 564, 574, 576 ff. Dux, i nordiskt material den vanliga benämningen på jarlen, används i engelska diplom om ealdormannen, ibm s 129 ff, 133 f m fl — cf om jarlen s 332 f, 335. I vissa fall föreligger tydligen en strävan att i diplomen kalla ealdormannen dux och jarlen comes. Motsvarande också i andra diplomatarier, t ex Earle s 79 ff, 229 ff, Anglo-Saxon wills 2 med komm s 104, 9 med s 121 ff, 10 med s 125 f. Harmer s 48. Cf även namnuppgifterna, speciellt titeln dux i Regesta Norvegica 1 s 1 ff. I de kungliga diplomen ersätts i regel sammansättningen ”kungen, hans biskopar och ealdormän” under Knuts tid med ”kungen, hans biskopar och jarlar”. Cf Harmer s 119 ff. Barlow s 96 f. ÖgL J 20. A Schuck Svensk juristtidning 1957 s 646 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=