98 också i hundaresnamn. Inomtidigare forskning har man genomgående försökt ge tunan en bestämd betydelse, ibland inom ramen för hundaresorganisationen: Som central kult-, tings- och/eller samlingsplats, som handelsplats, ledungscentrumeller kunglig förvaltningsgård. Mot dessa tendenser har senast K. A. Holmberg framhållit att det bevarade materialet knappast kan ge stöd för någon enhetlig tolkning utan att förekomsten av tunanamn är beroende av olika faktorer. Som nämnts kan de skriftliga källorna knappast vara till någon ledning, eftersom de är alltför obetydliga och sena i förhållande dels till tunans tillkomsttid, dels till tiden för kristnandet. Det är tänkbart att tunan vid tiden för kristnandet haft en annan funktion än tidigare, kanske också att vissa tunaorter med tiden fick en speciell betydelse, som de från början inte haft. Historien uppvisar i så fall många paralleller till detta. Man kan med Holmberg konstatera, att den äldre systematiserande tunaforskningen bygger på mycket lösa grunder. Mot Holmberg kan man å andra sidan komma med invändningen, att det är fullt tänkbart att vissa tunalokaler fått en speciell funktion och betydelse, som kanske inte är ursprunglig, även om tunabegreppet i sin helhet inte låter sig systematiseras. Mot bakgrund av det engelska materialet, och — trots de bräckliga källorna —med visst stöd i nordiskt arkeologiskt och diplomatariskt material skulle man trots allt delvis i anslutning till tidigare forskare kunna ställa upp arbetshypotesen, att vissa tunalokaler varit kungliga Upsala öef-gårdar i anslutning till hundaresorganisationen och egendomar under kungens ombudsman i hundaret. Detta skulle då inte bara vara en förklaring till de hundaresting, som kan beläggas vid vissa tunor, utan också till fornlämningarna och tunans roll som marknadsplats och kultplats, omdetta verkligen varit fallet. Dessutom skulle man bättre förstå betydelsen av Upsala öd, om en del av de stora tunalokalerna ingått i kungens förvaltningsegendom. I anslutning till de engelska förhållandena får man hålla möjligheten öppen, att vissa tunagårdar ägts av enskilda stormän. Detta skulle gälla sådana hundaren, som kan ha innehafts och förvaltats av en¬ skilda. Hypotesen om vissa tunagårdar som förvaltningscentra inom hundaret eller skeppslaget, ägda och förvaltade av i första hand kungen, i andra hand enskilda stormän, kan aldrig komma med anspråk på att i sig inordna hela tunaproblematiken. Denna låter sig i sin helhet säkerligen aldrig lösas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=