22Ö j^åns^Mia och va<l som kunde länkas ske i framliden. Ansvaret för den som kunde komma att ^nira sig skyldig till förseelser av denna art har under aktionens gång såviil skiirpls som generaliserats och inom ett myckel vidsträckt område gjorts till majestätshroll. När det gällde ansvaret för det förgångna, hävdades det i utskottet, att de skyldiga var och en skulle göra avbön och hegära kunglig nåd. De längst gående kraven gingo ut på att även arvingarna skulle giira det för de avlidna. Kraven på avbön kommo dock icke med i stånderskrivelse och akt, där man ifråga om ansvaret för det birgångna hånvisade till konungens mildhet. Approbationeii innebar här en kunglig benådning, dock med villkor. Kungen birbelK")!! sig och sina efterträdare att i framtiden inom ett mycket vidsträckt och generellt angivet område kunna ingripa mot de benådade och deras arvingar, om de i)å något sätt åsidosatte den mest strikta uudersåtliga trohelsplikt. Ansvaret för arvingarna (herensslämmer med de principer, som vid räfste- och redukliousmål tillämpats för ekonomiska krav. Även här gjordes beviljade eftergifters upprätthållande beroende av senare generationers välfiirhållande. Utsträckningen av arvingarnas ansvar till att gälla även högmålsbrotten har anknylning till såväl äldre svensk praxis som till romerskrättsliga j)rinciper. .\lt kassationsaktens hotelser ingalunda uppfattats som lomma ord, därom vittnar ett händelsebirlopp på högsta politiska nivå, som ])å denna grund utsi)elades år 1()97. IT) (1. Ilaxsrlbrru
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=