222 Månheteu om atl icke avhäiula kronan nagon tillgäng eller rättighet ledde till alt utslagen 1'örsägos med reservation lör 1’ramtida krav. Och älernpplivandet av dessa krav gjordes dessutom beroende av parternas framtida uppträdande. Man kom salnnda att vid avgörande av rednktionsmäl tillämpa ett visst formidiir. hädigt detta förbehöll Knngl. Maj:t sig och efterkommande Sveriges konungar i alla tider att ännu fullständigare utsöka sin rätt av parterna, om dessa och deras efterkommande genom någon otacksamhet, genom vidriga omdömen, genom fräckt tal och diskurser eller annan otillbörlighet gjorde sig ovärdige Kungl. Maj:ts nåd.^’ lnnel)ördeii av detta var alltså, att Kungl. Maj;t av nåd efterskänkte en kronans ekonomiska rätt. Förutsättningen var. all den som hlev föremål för nåden och alltså fick åtnjuta denna ('konomiska birmån, icke fiirverkade den kungliga nåden. Idtersom arvingarna ärvde den ekonomiska fiirmånen. överlogo de rimligen de villkor ])ä vilka denna åtnjöts, d.v.s. förutsättningen att de icke gjorde sig ovärdiga Knngl. Maj;ts nåd. Det hot om förnyad riifst som sålunda hölls ständigt svävande över reduktionens offer har uppenbarligen varit avsett alt undertrycka alla offentliga missniijesyttringar (iver reduktionsåtgärderna. Det bar av allt att diima också varit ett ytterst effektivt medel för detta syfte. .\nsvarels utsträckning till efterkommande enligt kassationsakten 1089 liar upjifaltats som ett av de bårdaste och bir rättskänslan mest kränkande utslagen av det karolinska enväldets maktfnllkomlighet.^*’ Det hårda ansvarsutkrävande av arvingarna som på del ekonomiska området tillämpades under 108()-lalets räfster och reduktioner kan emellertiii ha gjort det mycket näraliggande med en liknande utsträckning även i de fall som berördes av kassationsaklen. Konungens förklaring den 3 februari 1081 bade visserligen framhållit, atl arvingarnas ansvar bir fiirfäderna enligt lag och praxis gällde endast ett ekonomiskt ansvar och icke injurier och andra personliga aktioner. C. \auniann. Sverii’es slat.sförfat(ningsr:itt, 1 (1844), s. 213 n. 8. .Tfr diskussionon mellan Gcijer oeh Ilans .liirta: E. G. Geijer, .Samlade skrifler. f> il927), s. 174 f.. 412.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=