220 »all tolks lag» har väl nännasl avselt den romerska rät lens niajesläls- oeh majestälsbrollsbegrepi). Approbalionen bar avvisat dessa vittsvävande nlllykler ocb l.egränsat sig till »lag ocb sladgar». Ansvarsbestämmelserna i approbationen ba ntan tvivel sall ett mäktigt ocb hottullt vapen i kxmgamaklens händer. Det kimde i lorm av crimen Imsm majestatis åtal riktas mot tvä olika grupper av nndersätar. Den ena var de som till äventyrs kimde komma att otiirsiktigl uttala sig mot konungens luigbet ocb rätt. På grund av lösliga ocb generaliserande tormuleringar voro sådana straltbara uttalanden ingalunda inskränkta till kassationsaktens redan i ocb lör sig långt ifrån strikt avgränsade kategorier. Den andra gruppen var de villkorligt dönnda delaktiga i de genom kassationsakten påtalade ocb ogillade diskurserna. Om de eller deras arvingar på något sätt kunde visas avvika från obrottslig lojalitet mot konungen ocb hans efteiiriidare, förverkades bt‘- nådningen ocb ansvaret kunde utkrävas. På detta sätt kimde ett nytt bot hållas svävande iiver en säkerligen icke ringa men svårbestämd del av den gamla rådsadeln. Det mest uppseendeväckande här var ansvarets utsträckning till arvingar. Redan vid tillkomsten av 1682 års testamentsakt framträdde klart tendenser att siika drabba även de skyldigas efterkommande med vanfrejd. Detta kom dock icke till något direkt uttryck i den slutgiltiga akten. 1689 tog man steget fullt ut. Fiirslag i den riktningen hade framförts redan under utskottsbehandlingen men icke beaktats i ständerskrivelser ocb akt.^® Ansvarets utsträckning till efterlevande infiirdes först i den kungliga approbationen. Frågan om arvingarnas ansvar tillhör de tvisteämnen som aktualiserats av förmyndarräfsten. I ständernas skriftliga förklaring den 7 december 1680 angående vilka som skulle tillställas Stora kommissionens citation togs ställning också till denna fråga. Enligt förklaringen skulle även de avlidnas sterbbus notificeras .Se ovan s. cSC). Se ovan s. 1(19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=