212 görandena och utredas sfilden lör den gällande statsrätten itraga om konungens och rådets inbördes förhållande. \'id de förra riksdagarna, heter det, »särdeles år lö8() och sederinera». hade man »mestadels» tagit ställning till de nr protokollen utdragna målen, sa alt ingen nn torde tänka annorlunda därom, än som överensstämde med konimgeiis hiighel och undersatarnas plikt. Rådel hade självt rättat sig och anslutit sig till en uppfattning av landslagens mening om rådsämhetel, som icke sträckte sig längre än som kunde förenas med konungens makt och myndighet —sådan denna var i ^•alriket, da lagen tillkom. Denna uppfattning har det betygat genom den underdåniga skrift, som det strax efter riksdagen 1080 ingivit till Kungl. Maj:t. vilket bestyrktes genom rådets protokoll den 4 januari och den ö oktober lö81. Den (iverensslämde helt med ständernas enhiilliga fiirklaring år 1002 om rådsämhetel samt med konungens makt i gemen över riket. Denna makt hade ytterligare stärkts genom den kungliga arvsrätten, heter del, varefter utredningen utmynnar i en förklaring, att arvkonungen alltså är allena allom bjudande och rådande över hela riket och alla dess undersatar. Utredningen präglas sålunda helt av del resonemang, som utförligt utvecklats i det fiirsta projektet till ständerskrivelse. Unligl delta voro de framställda villomeningarna helt ofiirenliga jned rådets ställning till konungen, sådan denna bestämdes i lands lagen. Då landslagen, som tillkommit i ett valrike, avvisade de i rådsprotokollen framträdande kraven, voro ju dessa ännu orimligare i ett arvrike.-^ Varken rådets skrivelse eller de åberopade rådsprotokollen erbjuda någon grundval för detta resonemang. 1 skrivelsen nttrycker rådet sin bedrövelse över att någon kunnat få i tankarna, att det velat överskrida sin befogenhet, samt avger en deklaration som direkt och punktvis ansluter sig till ständerfiirklaringen den 10 december 1080. Det uppger också, alt även om inläggen i debatten efter ordalagen skulle kunna tolkas annorlunda, meningen aldrig varit någon annan, ^'idare fiirsäkrar del, alt rådsherrarna aldrig förgäta att de. särskilt när det giillde Kungl. -■* Se ovan s. 18,1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=