193 hade även nieddelal eu skrill i iirendel, soin de skulle ^'e in till Kiinjj;!. Maj:l. Radel hysle darlih' den 1'örlröslan, att konuiiffen icke skulle uppta^^a ined onåd, att rådet lördristade sig begagna lägenheten all yttra sig häriiver, så soni det låg det oni hjärtat och så som å ena sidan sakens hiiga vikt och å andra sidan konungens »aldrig nogsamt heprisliga nåd och clemence» gav lilllalle och anledning till». Själva skrivelsen ipiplar tre huvudpunkter, som omfatta rådets beklagande, dess hön om nåd och tillgift samt dess försäkran om osvikligt trogen tjänst och lojalitet. Den börjar med alt i de mest devota ordalag uttala rådets förkrosselse över och beklagande av ullåtelserna. Vari dessa hest odo anges icke närmare. De karakteriseras allmänt som svåra anstötligheter samt ogrundade och oförsvarliga expressioner mot de h()ga jura och rättigheter, som så klart och oförnekligen tillkommo Ivungl. Maj;t som Sveriges rätte arvkonung. Rådet beklagade, att »sådana orimligheter och förmätna, galna meningar» överhuvud kunna falla någon —och allra värst rådspersoner —i tankarna samt att dessa icke dragit sig fiir alt vid rådsbordet yttra och låta i jirotokollen inflyta sådant, som stred mot fundamenlallag, konungens rätt och tidigare heslut. Det fiirklarade sig hysa en »innerlig horreur och fasa» för alla slika fiirgripligheter och iinskade av hjärtat, att sådant aldrig blivit tänkt och talat. Konungen hade orsak att vara på det högsta förtörnad på dem som talat så och kunde rällmäteligen låta påtala och beivra del. Men då konungen vid så många tillfällen visat och dagligen visade sig »blanda rätten med nåd», dristade sig rådet alt hiinfalla honom att låta beveka sig, så alt alla dessa ansliitliga passager i protokollen måtte aholeras och tillintelgiiras samt av nåd låta allt sådant nu och i evig tid vara diitt och förgätet. Rådet fiirsäkrade. alt de som nu hade lyckan och nåden att hekliida rådsiimhelena med största nit dagligen skulle eftersträva att i tal och giirning visa, att de satte sin största heder och iira i att mer och mer göra sig Kungl. ^[aj;ts förtroende värdiga och gå Kungl. Maj:t tillhanda såsom anstode rätta rådspersoner och deras underdåniga plikt och skyldighet fordrade, jiå det att de in t:) Cl. Unssclbcrtj
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=