182 genom undersåtarnas själv tagna eller förmenta myndighet »regementsharmonien» stördes mellan befallande och lydande, framkallades många stora olägenheter till det allmännas fördärv. Ständerna märkte klart, att de påtalade omständigheterna och diskurserna syftade till att genom en förment och inbillad rådets myndighet inskränka konungens makt i våisentliga avseenden (»nästan i dess förnämsta stycken»). Sådana ansatser hade också en och annan gång i äldre tid förmärkts och framkallat konungens förtörnelse och mycken skada för det allmänna. Sa länge detta icke i grunden v^ar röjt ur vägen, kunde icke något rätt förtroende råda mellan konungen och undersåtar, som kunde misstänkas umgås med »vidriga, olagliga och straffväirdiga tankar mot Kungl. Maj:ts höghet och kungliga rätt och välde». Dessa frågor hade behandlats på riksdagen 1(580, då ständerna inkommit med sin av konungen gillade och stadfästa förklaring. Protokollen hade dock blivit liggande. En del var icke heller påtalat och annullerat genom tidigare förklaringar. ^Mssa särskilt anstötliga uttalanden, som att konungen icke skulle få votum i rädet och att han skulle föreskrivas viss tid för pantegodsens inlösen, hade icke fcirut varit kända fiir ständerna. De mesta diskurserna områdets förmenta myndighet hade förts dels efter ständerförklaringen 1(580 och dels då ständernas fiirening om reduktionen något tidigare meddelats rådet. Det skulle lända Kungl. Majtts höghet till högsta förfång och regementets rätta styrelse med undersåtarnes därpå grundade inlxirdes trygghet till största men, om det icke häröver gjordes »en tjänlig, tydlig och vederbörlig förklaring och allvarsam korrektion». Av denna högviktiga orsak funno sig ständerna förbundna att med Kungl. Maj.ts tillstånd inkomma med sitt underdåniga betänkande. Detta betänkande tar därefter först formen av en utförlig statsrättslig kommentar till anmärkningarna punkt för punkt. Huvudtemat i denna är ett ständigt återkommande åberopande av landslagen gentemot rådets ohemula krav samt ett understrykande av att när denna lag, som var tillkommen i ett valrike, gav konungen så stora rättigheter, måste hans befogenheter i ett arvrike vara än vidsträcktare och starkare befästa.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=