162 Deputerade hoi)pade.s, alt de nu ytterligare iH'styrkt och bekrältal sill förklaring och all Kiingl. Maj:t icke skulle tillåta att de — särdeles vid pågående riksdag — skulle utsättas för sådana angrepp och beskyllningar. Förklaringen den 25 april 1689 var formellt riktad mot Sven Lejonmarks kritik av förklaringen den 28 juni 1688. Den stora apparat som sattes igång och den utförliga vederläggning som ansågs nödvändig, visar emellertid, att det rörde sig om något mer och viktigare än en relativt underordnad ämbetsmans opposition. Det gällde alt hävda den i 1688 års fiirklaring drivna propagandalinjen och undanriija varje tvivel på de där meddelade uppgifternas tillförlitlighet. Motåtgärdernas omfattning vittnar klart om oj)positionens styrka eller i varje fall om hur krafligl moltryck enväldets män i den fiireliggande situationen ansago erforderligt.^'^ Lejonniark var ävca i forlsätlninijon föremål för reduktimisöeputerades ut|)rägladc niisstänksanilict, oeh flera intermezzon i koi)parkomi)anifråi,'an intriiffade under våren. I'tt av dessa ledde till att Karl XI i ett skarpt oelt onådigt brev ))efallde kanslikollegium att göra en noggrann undersökning av I.ejonmarks iipptriidande. Lejonmark sjiilv inkom med en utförlig förklaring och hemställde om upprättelse genom kanslirätt. (K.\. Red.dep. prot. 10 4. 27/5 1689; R.\. K. M:t till kanslikollegium 27/5 1680; Lejonmark till kanslikollegium3 6 1689. Se iiven O. Lindqvist, a.a. s. 186 f.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=