8() iiini,' lör konungen/- Denne Inir oekså tagit hänsyn till adelns frainslällning och gjort en del medgivanden. 1 ett senare rädssaininanlräde samma dag meddelades nämligen att kungen ändrat i projektet. Samtidigt liiredrogos en del alternativa tormuleringar. Den troligen mest brännbara av dessa gällde de av konungen själv påyrkade vanhedrande uttrycken. Hoghusens ursprungliga text hade pa denna punkt tVdjande lydelse: — — lluMii siftllwom til oii ewigti watmlieder ocli tlierass offfcrkoniniaiulo till niiiiiu'sbeta sanii)t aiulroni til wahniagel lör otrogne böre wara (leclarerade 1 konungens ena alternativ hade nu orden om de ellerkommandes minneshela tagits hort. \'idare hade intagits ett iillryckligl 1'örhehåll. att rådet och ständerna i gemen icke voro dehtkligti. varjämte enkla pronomina »den» eller »de» om de skyldiga lörtydligats till »den eller de personer». 1’nder rådshehandlingen yttrade Johan Stenbock, till det vore htins sak att htirti lyda, men både han och Hans Wachtmeister hirkhirade uttryckligen, alt akten icke var uppställd som de hade tänkt sig den.^'* Radet begav sig därefter ned till Sl\ Kanslipresidenten hirklarade hiir, att konungen med anledning av adelns påminnelser gjort en del ändringar. En annan skrift hade uppsatts och fiiredrogs av Svanhielm. IHler denna fiiredragning uthriH i SE en lydligen ganska hel diskussion med Lichfon som huvudagerande. Temat var frågan om adelns kollektiva ansvar. Med tydlig hänsyftning till den ständigt underliggande realfrågan om leslamenlsf(>rändringen fiirklarade Lichion. att regeringen förts lyckligt och väl under lÖ ar och att adeln redligt och väl tjänat konungen och riket. Det vore nr)dvändigt, alt ordentligt skilja på de skyldiga och de oskyldiga. De själva visste nog. vilka som kunde avses, men ytlervärlden som inte kände till det kunde dihna annorlunda. De ofrälse drevo sin linje, alt de icke hade något ansvar, och tävlade i att f()rklara sig oskyldiga till testamentets underkännande. Bönderiia hade med tvång och hot nödgats gå med jiå beslutet. Prästerna hade enständigt stått på att testamentet skulle R.\. .SfP 1082 16 12 o.ni. l'ol. 241 r.; jfr H.\P 1682 18 12 s. 1.^)6. « R.\. .Svanhielm 1682 16 12.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=