62 Diireinot avvisade hon hestäinl både för sig själv och fiir den enskilde »orätt fång», varmed menades IVirvärv, som icke kunde fiirenas med kyrkans moralkodcx: egendomsbrott, ränta,oskäligt pris,'*" gåva av orättfången egendom,**^ t.ex. med förfång för bröstarvinge, o.fl.d. Dessa synpunkter måste vara bestämmande f(")r kyrkans ekonomiska politik. VgL 1 nämner i detta sammanhang varken universalkyrkan eller »staten» (som väl närmast skulle representeras av konungen), men ovedersägligt synes vara. att den betraktar lokalkyrkan såsom ägare av kyrkobyggnad, prästgård och den mark, som genom skiitning blivit hennes, liksom till viss lösöresegendom. ».Vi/ är ktjrka bijijgd: då sk(dl iiKin ijiixt skötniiu/<ir till den: ett ludvt marklnnd dker oeh äng som ger tjugo luss hö och en åttondels dtting i iitägor. Och fgra hus: stugu. hnkhärhärge, nöthus och ladu. dem skola bönderna bygga upp och prästen sedan underhålla^. (^'gL II KyHa 2. SLL) Så snart kyrka byggts, sknlle enligt VgL s.k. skötningar givas, d.v.s. bönderna skulle överlåta tillräckligt med åker, äng och utägor samt uppföra nödiga hus och uthus till prästgården. Det är en grundtanke i all kanonisk rätt, äldre likaväl som modern, att den som innehar ett prebende också har rätt att därav tillgodogiira sig vad han behöver för sitt ståndsmässiga uppehälle {Iwnestd .'iustentatio) Envar som vid tiden för upptecknandet av VgL 1 lät uppföra och viga en kyrka var därför också skyldig alt fiirse den med luidvändiga donationer fiir att prästen skulle kunua leva och gudstjänsten upprätthållas. Innan detta tryggats, fick ingen vigning verkställas.'*"* Varje kyrka skulle därför fiirses med en cc. 1—I, 7 och 10, C. XIV, qii. 4; cc. 1—1, X. 5,19; Thomas, Summa, II—II, 78 i sill helhet. Varans verkliga viirdc, »justurn pretium^. hör vara norm; cc. 0 9. XIWqu. 4; c. 1, X. 2.11. Thomas. Summa. 11—II, 77. 1. .\v ränta, rov och hyta må man icke offra åt Gud. man får eJ taga från de rika och giva åt de fattiga, cc. 1—4, C. XIV, qu. 5. — Paetum turpe. avtal med icke moraliska villkor, ägde överliuvud icke någon rättskraft och var aldrig bindande, c. 8, X. 1,85. .Se f.ö. Liljenstrand. Om kanoniska rättens inflytande, sid. 81. Retzhach, Das Recht, sid. .341; C.j.c. can. 1473; jfr 1 Kor. 9.13. c. 8, X. 3,40 och c. 9, D. I De conseer. 99 100
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=