IV ÄLDRE VÄSTGÖTALAGENS INLEDNINGSOCH SLITORD »Kristus ur först i vur luy. Därnäst är uär kristnu tro och (illa kristna, konuiuj. händer och alla bofasta män. biskoji och alla boklärda män». (KyBa 1. SLL) Äldre Väslg()lala^'ens slåfliga inledningsord, »Kristus är fiirsl i vår lag», ha blivit 1'öreinal ftir mångfaldiga iittydningar. Xärmast den riktiga lösningen har väl Richeii kommit i en känd uppsats om deras rätta betydelseÄ Riehert menar, att Kristus såsom den på jorden uppenbarade Guden måste intaga fiirsta rummet i våra lagar: det var så, i Hans namn. de skulle htirja. Honom måste vi ställa fiirst och (uhnjuka oss infih'. Liksom lagen gav konungen den rätt, som tillkom honom, så var det tillhtirligt. att den gav Kristus den rätt. som tillkom Honom. Näst efter Kristus skidle sedan kristendomen själv, den kristna läran (ArrsZ/u/ var), sättas och tagas i lagens hägn: ingen finge smäda eller på annat sätt förgå sig emot denna. Så långt Riehert. Han snuddar här, måhända omedvetet, vid Thomas tanke, att konimgadcnnet måste inpassas i den stora kristna gemenskapen, att därför intet ickekristet herravälde finge upprättas (iver kristna, även om man måste finna sig i redan bestående.- Man hör också observera den nära (iverensstämmelsen mellan den imposanta inledningsformeln och retorikens lagar, sådana de ntformats av den vitthenimde Isidorus.'’ ’ M. B. Riehert. Oni den riitla betydelsen av västgötalagens inledningsoeli slutord. - riiomas. .Sninina. II—II, 10. 10 cp; I VgL I nämnas inga icke-kristna, elinni ett fåtal sådana böra ha funnits kvar i landskapet. På IV Laterankonciliet förbjöds också, att judar eller eljest odöpta finge an\:indas i offentlig tjänst, c. 10, X. 5,6. ^ Isidorus, Ktyin.. II, vxii, 1 och 2. »C.um enim mmjna dicimus. (jranditer
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=