120 prästs änibefshrotl. Biiter tVir dräp voro icke okända i kanonisk rätt, men det är ovisst, i vilken utsträckning de utdömts. Xägot direkt samband med bötesbestraffningen i kanonisk rätt ocb i ^"gL I har icke kunnat fastställas.® Den kanoniska rättens principiella bestraffningsart var förbättringsslraffet, censuren, som var absolut okänd i kyrkobalken. om man undantager den tiirbudsrätt tVir biskopen, som antydes i Kyl3a 22. Omständigheterna ha framtvungit en begränsning av denna unders(‘)kning till att omfatta enbart Äldre Västgiitalagens kyrkobalk. Kn utsträckning därav till att omfatta Äldre Väslgiitalagen i sin helhet skulle med säkerhet påvisa många flera (iverensstämmelser och likheter, än hittills ansetts vara troligt. ® De viklif'a.sle be.stiinimelserna i kanonisk riitt återfinnas i c. 21. (i. X^’ll, (jii. 4. för helgerån samt för dråp på klerk i ce. 25 oeh 27. C. X\’n. cpi. 4, manshot av växlande storlek alltefter den driiptes grad. I vad mån denne cn/io/i haft någon större praktisk tilliimpning. undandrager sig vårt omdöme. Det intressanta är, att tien kanoniska riittens hötesgradering vilar på helt andra grunder :in den germanska. Den kanoniska förutsiitter nämligen en viss relativitet i syndaskulden {(jravitas relativa): ju högre ställning den dräpte intagit, desto tyngre viigde skulden, emedan desto flera människor hlevo direkt lidande på drå])et: idea peccatiiin (jiiod fit in personam puhlieain. puta retjein vel prineipem. (]ni (jerit personam totiiis miiltitudinis, est c/ravius (/uam [)eecatum (piod eommittitiir eontra iinam i>ersonam priv<damy>. Thomas. Summa, 1—II. 75. 9 sp. .Samma regel om »syndaskuldens relativitet» fcöretriidde iinnu 1922 Genieot, Institntiones. I, nr IliO.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=