114 såsom ell slral'l' lör en hårdnackad, dilpt brottsling, varigenom vissa andliga förmåner (eller med dem förenade tillgångar! indragas, tills den skyldige uppger sitt trots och efter botgöring kan avhisas från censuren. Att tvinga den excomnumicerade att uppgiva sitt trots var just exkommunikationens syfte. F()r att censur skidle kunna ådiimas fordrades alltsa fullbordade och med bårdnackenbet [contiiiudcid) förbundna delikt. Kyrkan skiljer strängt mellan ccnsiirti {excoinmunicdtio, interdictum I fereiKhv sentcntuv, där contiiiudcid föreligger först sedan den skyldige förut förgäves varnats och förmanats, varefter censuren måste ådiimas honom, och censiird lata' scntenfid\ där budet i sig självt innehåller ett straffbot. så att contiinuicid filreligger redan i själva begåendet av gärningen (if>so facto): den som begår gärningen, ådinner sig med andra ord själv bannet, upphör i det (igonblick den skyldige ångrar sig, men censuren består, tills avbisning ägt rum av vederbörande kyrkliga myndigbet, i regel den som pålagt bannet, därest ej deliktet varit av den art, att avlösningen reserverats till biskop eller påven själv: i detta senare fall kan avbisning dock in articulo mortis givas av vanlig präst, under förutsättning att den skyldige, därest ban tillfrisknar, åter siiker avbisning. nu av bebiirig myndighet. Det fanns två slags bannlysning: cxcommnnicdtio major, som ulesbit från alla sakramenten, utom botens, och från gemenskap med de troende över huvud, samt cxcommnnicdtio minor, som enbart medfiirde förbud att atnjuta sakramenten.^*’" Då nu exkommunikationen i egenskap av censur icke pålades för att tillfoga den skyldige något ont utan för att fiirbättra honom. ;ir det klart, att man å ena sidan i det längsta icke ville hindra honom från att deltaga i gudstjänsten,’^***’ å den andra, att exkomnuinikationen, som var kyrkans strängaste straff, ej kunde ådömas av 301 Contiinidcid art, {remedia poennlia), t.ex. tvångtörflyttning. men de sakna molsvarigliel i VgL och knnna därför fört)igås. Hegreppen klarläggas tiäst i C.j.c. cann. 2242 §§ 1—2 och 22d.‘t g 2 för censura fcrcmhv sententiiv ocli can. 2229 för censiira lata' sententia'. där även l)egreppef contuinacia iilredes. Definitionen från Thomas, Summa, Supplem., 21, 1 cp. Thomas, Summa, Supplem., 21, 3, cp ocli ad 2. Två gånger framfcir Thomas här .\ristotelescitatet: i>poena: autcm medicincc siinto. 301 302 303
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=