108 1 regel lades mannen enligt kanonisk rätt till vila i fädernas grav, hans hnstrn och barn hos honoin,-^^’ oftast i den kyrka, där tionden erlagts och nattvarden togs.-'^ Men ville mannen ha sin gravplats annorstädes, sknlle hans yttersta vilja respekteras.-’- Samma rätt tillkomhustrun {malier Landskapslag och kanonisk rätt synes här samstämma. KyBa 18 handlar om de fall, då den avlidne önskat gravplats i annan församling än sin egen; VgL satte då vid gårdsledet en gräns för sockenprästens plikt att deltaga i likfärden. Frivilligt kunde han f(')lja längre, men vid sockengränsen upphörde hans hehörighet att officiera. Då nu båda prästernas tjänster togos i anspråk, var det naturligt, att. såsom KyBa 18 föreskrev, också avgiften halverades. Föreskriften går tillbaka till kanonisk rätt, som visserligen fann jordfästning på främmande plats vara emot det gammaltestamentliga bruket men respekterade den dödes vilja och därför föreskrev, att hemkyrkan skulle hava sin del {portio canouicd) av vad som gavs fiir begravningen.-’^ Då det föregående lätt kunde uppfattas så. som om Äldre Västg(‘)talagens kyrkobalk i stor utsträckning stode i strid med kanonisk rättsuppfattning och praxis, måste här återigen framhållas, dels att Dekretet icke var någon officiell kodex. dels alt Gregorii Dekretaler ännu icke pålysts här i landet. Motsättningen blir ju då icke så stor, som eljest skulle ha varit fallet. Dessutom måste man observera, att flera av de anförda avvikelserna återkommo i Yngre Västgiitalagen och sålunda måste ha accepterats även efter Skeninge mö)te 1248. Kanonisk rätt avvisade ingalunda frivilliga gåvor.Trots förbudet mot att kräva betalning för vigning och begravning uppmanade Innocentius III biskoparne att övervaka. 270 c. 1, X. 3,28; cc. 2—3, C. XIII, qii. 2. c. 6, C. XIII, qu. 2. c. 4, X. 3,28. Den dödes yttersta vilja respekteras: c. 4, C. XIII. qii. 2. c. 7, X. 3,28. -’^ . . . contra consiietudineni Patrum Veteris Testamenti, (jui cuin patrihus suis sepulti esse legiintur, ce. 3—4. X. 3,28. Föreskriften oni portis eanoniea finns kvar i modern kanonisk rätt, C.j.c. can 1236, som dock ändrat heteckniiiften till portio paroecinlis, sockenandel. Sålunda var biskopen, som för kyrkovigning ej fick begära annat än gengärd, c. 10, X. 5,3 dock oförhindrad alt emottaga frivilliga gåvor (aligiiid donatiim non ex paeto), c. 18, X. 5,3. 273
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=