94 ■218 ålertunnits, vilket är i högsta grad anmärkningsvärt, dock alltid möjligheten, att kyrkan själv annorstädes underhöll hägnad. Det fanns »Ett b(irn tarvar kristniraj, en man nattvard; förr skall man barn kristna än giva man nattvard. Tarvar cn man sista smörjelsen och cn annan mdtvard, förr skall man giva en man nattvard än sista smörjelsen. (KyBa 14. .SLLi .Stundom bjuder livet på vad vi bruka kalla pliktkollisioner: den ena plikten bjuder ett, den andra ett annat, vi kunna icke fullgöra dem båda. Vår VgL har uiiptagit ett par sådana fall: »Ktt barn tarvar kristning, en man nattvard. Fiirr skall man barn kristna än giva man nattvard». Liknande stadganden återfinnas i de övriga götalagarne,“^^ dock att i VgL dopet anses mera angeläget än nattvarden och sista smörjelsen, medan det i SmL och ÖgL sättes före sista smiirjelsen. Härvid lämnar ÖgL en i sitt slag fullgod motivering: »Han kan ej hjälpa dem båda. Då skall man först döpa barnet, ty det bar intet fått av kristendom». L tgår man från dopet såsom ett villkor för alt uppnå saligheten, måste man förstå lagen: mannen kunde, även om han var belagd med bannet, till sist nå saligheten genom en akt av fullständig ånger med en fast föresats att söka försoning, om han fick tillfälle därtill.--^ Kristnandet hade dock. som vi sett, konsekvenser ur arvssynpunkter: det diipta barnet tog arv, och detta kunde enligt VgL 1 gå vidare inom släkten. Sådana fall It.ex. då modern dog under eller efter förlossningen, barnet senare, efter det att dop förrättats) böra dock ha varit såpass sällsynta, alt man nog kan ifrågasätta, om de spelat någon större roll. Men svealagarne--- hade en annan ordning, som motiverades av SöL på följande sätt: först skall man skrifta mannen och giva honom nattvarden, ty gudfadern och gudmodern kunna i midfall döpa barnet »i vatten 220 -'® I. Nyländer, som observerat anförda VgL IV Item nullus potest j)onerc domos in egmiterio, tyckes ej heller ha funnit helägg i C.J.C. för Ihignadsplikten, I)as kirchliche Benefizialwesen, sid. 141. VgL II KyBa 27, VgL IV 21: 62, SmL KyBa 9 § 2, ÖgL KyBa 6. c. 1 och flera andra, D. IV De consecr. Thomas, Summa, Supplem., b, .3 cp; E. Genicot, Inslitutiones, II, nr 270. l'pL KyBa 12, .SöL KyBa 9, DaL KyBa 4 samt VmL KyBa 11. 220 221 222
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=