322 förelse med det tidigare systemet med dess rigonisa övervakning samt förödmjukande publicitet och diskriminering, hade sannolikt minskat rädslan för lägersmålsbrotlen och deras följder. Särskilt de prostituerade kunna ha ansett sig direkt gynnade —cirkuläret fick ju också spenamnet »horeförordningen».^“ Prästeståndet kan alltså antagas ha haft anledning till sina bekymmer (iver barnamordscirkulärets följder tVir det sedliga tillståndet i landet — låt vara att verkligheten näppeligen kan ha berättigat till så extrema omdömen eller så starka farhågor, som framfördes i besvären. Att konungen och rådet ställde sig helt oförstående och avvisande till prästeståndets synpunkter ger anledning ifrågasätta huruvida konungen och rådet uppfattade hur utomordentligt komplicerad problematiken kring barnamordsbrottets bekämpande fortfarande var. Den andra frågeställningen av principiellt intresse gäller orsakerna till att lagutskottet och ständerna så bestämt hävdade förhättringstanken, somju spelat en undanskymd roll i den straffrättsliga argumentationen vid 1778—1779 års riksdag. Att här försöka utreda detta problem är icke möjligt. Men så mycket kan åtminstone sägas, att detta betonande av tanken all förbättringen vore ett av straffets primära ändamål synes vara att uppfatta inte bara som ett återupplivande av en inhemsk idétradition utan också som en avspegling av den nyorientering inom den allmäneuropeiska straffrättsdebatten, som inträdde under 1780-talet. Filangieri och andra hade brutit med den äldre reformskolans kalla rationalism, och Leopold av Toscana omsatta hans idéer i sin strafflagsreform. En mera belysande parallell till ifrågavarande svenska utveckling finns emellertid på närmare håll, nämligen i Danmark. Med begynnelse år 1783 hade där en kunglig kommission arbetat med en reform av de mycket hårda tjnvnadsstadgandena i Danske Lov.^^ Visserligen behöll den förordning av den 20 februari 1789, där Danske Lovs reglering av tjuvnadsbrotten grundligt reformerades, i viss utsträckning, de gamla spö- och brännmärkningsstraffen. Men i kommissionens förbandlingar ■*- Se ovan s. MOO n. Se närmare T. Holmboe, a.a., s. 66 ff., och Troels G. .lorgenscn, .Strejflys over Enevteldens Retsliv, 1949, s. 72 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=