318 liigenhet om egen, just då råd och undsältning bäst behövas, och dä den med rättighet kan äskas, i det ställe en annan till äventyrs mera lösaktig och brottsligare går fri. Det vore icke möjligt att en så grov missgärning, som själva naturen och oskäliga kreaturen hava avsky för, så ofta hänt, omblödiga sinnen icke sviktat under så mänga bördor och så många olyckor, och om icke av dessa väckt förtvivlan betagit all eftertanke. Detta kan icke bestridas, ty erfarenhet vittnar därom. Om vid sådana omständigheter man blott skulle stanna vid nitälskan emot lönskalägen, verkades därmed mera ont än gott.» Von Hermansson framhöll vidare att konungen inlett en reformpolitik, som syftade till att så långt resurserna räckte fiirekomma barnamord genom att l>istå lägerskvinnorna. »Om ett enda liv vore genom senaste Kungl. Maj;ts författningar frälst, så vore det ett tillräckligt bevis om deras styrka, huru mycket mera om flera blivit frälsta, och vad hiir inte väntas, när förenäninda inrättningar komma i gång eller till någon stadga.» Han slutade med att inlägga en skarp gensaga mot prästeståndets argument fiir barnamordscirkulärets avskaffande eller modifiering. Handlingarna i ärendet vittnade om att »de av prästeståndet befarade missbruk icke ligga uti en hävdad kvinnas lindrigare medfart, utan fast mera uti helt andra orsaker, att Kungl. Maj:t hellre upprättar än fäller, när Guds lag och samhällets säkerhet det medge och att en lagstiftning fiir sig själv, alltid och lika inskränkt med alla andra människostadgar, blir till sin grund felaktig, till följderna vådlig och alldeles utan ändamål, när den icke går uti en sådan granskning, som uti förevarande ämne skett.» Man kan gott förstå att Gustav gav von Hermansson i uppdrag att fiirfatta utkastet till det kungliga svaret, och det är också hitt att fiirstå Gustavs tillfredsställelse med det siitt på vilket von Hermansson löste denna uppgift. Ty prästeståndets klagomål avvisades i följande ordalag, som med skäl kunna kallas majestätiska; »Icke visar erfarenheten, att igenom det förra bestraffningssätt, som prästeståndet vill hava återställt, barnamord uti större eller mindre mån upphört, men väl att en hävdad kvinna ansett harnet för sin olycka och våld uppå ett menlöst liv för sin räddning. Vad för medel är då övrigt annat än att igenom en lindrigare
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=