an oin dödsstraffets avskaffande vid barnamord, och väl följde man i utlåtandet så gott som ordagrant vad Ferner anfört mot barnamordscirknläret t.o.m. hans skarpa omdöme att även om de av honom föreslagna åtgärderna genomfördes kunde man ej vänta »att barnamord skola i samma mån avtaga, som de tilltagit på de sistförflutna sju åren, emedan lasten sig nog allmänt utbrett». Med denna skrivning antydde ju utskottet att konungen personligen, såsom barnamordscirkuliirets upphovsman, vore ansvarig f(')r ökningen av barnamordsbrotten. Men några förslag till författningsändringar eller nya författningar framlade utskottet icke. Man konstaterade att »om de särskilte härvid föreslagne författningar, som till detta ändamål skulle leda, har så betydelig skiljaktighet mellan utskottets ledaunder sig företett, att utskottet . . . ser sig föranlåtit överlämna det ena med det andra till riksens ständers eget urskiljande». Utskottet ifrågasatte emellertid om icke handlingarna i ärendet borde överlämnas till Kungl. Maj:t för vidare prövning. Den del av utskottsutlåtandet, vari utskottet avstyrkte propositionen om dödsstraffets avskaffande vid barnamord, är av särskilt intresse ur idéhistorisk synj)unkt. Där möter nämligen ånyo en expressiv bekännelse till vedergällningsprincipen liksom till döxlsstraffets överlägsna effekt ur avskräckningssynpunkt. Samtidigt framträder emellertid klara uttryck för tanken att straffets iindamål även vore den brottsliges förbättring, och att straffet borde utformas också med tanke hiirpå.-'^ Detta blir så mycket intressantare som ständernas svar i)å propositionen utformades genom att man helt enkelt skrev av denna del av utskottsullåtandel.-'' Ferners kritik av barnamordscirkuläret, sådan den upptagits i utskottsutlåtandet, medtogs däremot icke —måhända på grund av alt den både i sak och form tedde sig alltför utmanande. Utskottsutlåtandet —och alltså också ständernas svar på propositionen — inleddes med reverenser för konungens »ömma fadershjärta» och nådiga omvårdnad om alla sina undersåtar — även uslingarna. Men därvid stannade utskottet i sitt tillmötesgående. Den bl.a. av K. A. Wacbtmeister hävdade tesen att ett avskaffande av döds- .Ifr ovan s. 20f>, 247 f. ocli 25'.). H.\, K 5023.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=