301) till tidiga hjoiielag utan konstiga iippinuntringar». men däremot, om arl)etsamheten »saknar muierluill för sig oeh barn samt tilllika av lagarna finnas lätta utvägar att fullgöra naturens drift, sä kan man inte viinta att fä se tidiga oeh ordentliga giftermäl». Följden skulle bli att samhället uppfylldes av en myckenhet barn. vilka antingen i de spädaste ären skidle förgås eller ock skidle uppf(‘)das pä statens bekostnad, den månde vara frivillig eller icke. Om nu staten vore IVirut så försvagad att ordentliga giftermål ej kunde ingås, så försvagades den ännu mer därigenom all den skidle underhålla en myckenhet barn, vilkas föräldrar vore befriade från all arbela fiir deras uppfosiran och fiida. Della system, framluill Ferner med skärpa, »fiirdärvar samhället så myckel mera som del uppmuntrar både lättja och lösaktighet samt påskyndar samhällels ofelbara undergång». Om det således slod fast att ordentliga giftermål vore en av de rätta grundpelarna fiir sanduillels bestånd och fiirkovran. så vore alla medel och utvägar, som lockade därifrån, säkert av skadligaste verkan fiir samhället. Ffter denna principiella kritik av barnamordscirkuläret fiirsökte 1’erner med exempel nr verkligheten visa hur förordningen verkade. Ilan påpekade därvid alt en man, som lägrat en kvinna, utan hennes tillstånd inie ens skulle bli efterfrågad och således skulle vara fri ifrån alla olägenheter, som åtföljde äklenskajiet och somhestod djiruti, all en gift man vore fiiriiliklad all draga fiirsorg om sig och sin hustru. »När nu den lösaktige får tillfälle att fiilja naturens drift nian minsta olägenhet, allenast han förmår bedraga en flicka, som drives av samma böjelse, så vore ban ju ofiirnuftig om han någonsin tänkte på giftermål att därigenom fästa sig vid staten, då han ändå finge leva så gott som utom staten på dess bekostnad.» Ferner försiiktevidare visa att en kvinna av liknande skäl kunde avhållas frän äktenskap genom barnamordscirkuliiret. Slutligen idvecklade han vissa reformförslag efter riktlinjer, som överensstämde med vad som anförts i Johan von Fhigsinims jiromemoria till 1778 års riksdag, en promemoria, som också inlämnats till 1780 års riksdag.”^ Ferner ville sålunda bl.a. alt mannen, »som förfört och som hörjat avsteget skall uppgivas So ovan s. 282 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=