306 deputerade i laf'iilskottet direktiv att framfcira >'dessa ståndets tankar, grundade på erfarenhet». Därest deras synpunkter ieke vunne gehör hos de andra ståndens utskottsledamöter skulle detta meddelas i så god tid att ståndet hunne med att överväga frågan huruvida det vore nödigt att inkomma till Kungl. Maj;t med ett särskilt betänkande i ärendet. Prästeståndets ledamöter i utskottet verkade energiskt i enlighet med dessa direktiv. Hesselgren avgav i ett särskilt memorial en vidlyftig utredning i frågan huruvida något annat straff bir barnamord än döden vore förenligt med den teokratiska lagen. Hans på bibelexeges grundade utredning i ärendet resulterade i att han icke vågade tillstyrka annan ändring i siraffstadgandena beträffande barnamord än den, som redan skett föregående riksdag. Andra representanter för prästerskapet hävdade samma uppfattning ehuru med varierande argument. Prosten Petrus Hillberg kom i sitt memorial till samma resultat efter en utredning, där han kniit samman teologisk och naturrättslig argumentation.^' Hillberg förklarade sig icke vilja inlåta sig i en lärd dispyt i frågan huruvida den ovillkorliga dödsdom, som Gud själv avkunnat över alla uppsåtliga mandråpare, vore att anse blott såsom en partikulär eller särskild stadga för Noak och hans stam, lämpad efter människornas och detta första tidevarvs egen beskaffeidiet, då borgerliga regeringar ännu icke vore inrättade, eller om denna dödsdom vore en moralisk och således indispensabel lag. vilken sträckte sin förbindande kraft till alla människor i gemen, i alla samhällen och i alla tider. Det vore honom icke okunnigt att några, särdeles nyare teologer, med spatiösa skäl sökte att försvara den förra meningen, vilken han dock ville lämna i sitt goda värde. Emellertid, som denna Guds befallning om mords och mandråps avstraffande med livet ägde sin grund i själva nalurens lag, vore det ock för honom ett nog kraftigt skäl att yrka det senare. Den naturliga lagens första och allmännaste bud vore att ingen finge ofredas, ingen förolämpas. Den som handlade häremot beginge ett brott och gjorde sig dymedelst skyldig till straff, emedan brott och straff vore oskiljaktiga ifrån varandra. Nu vore ju den laesion. som ginge löst på själva livet, ovedersägl\\, K 171 nr 72.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=