305 maj då biskopen l^rik Hesselgreii ifrågasatte om inte ståndet funne tjänligt alt ingå till Knngl. Maj:t med en underdånig föreställning angående såväl den vid 1778 års riksdag genomfr)rda inskriinkningen av straffet bir barnamord, alltså borttagandet av presnmtionen mot kvinnan i M.B. Ki: 1, som »en förut vidtagen fiuklaring angaende lägersmål och lysning för lägrade personer», d.v.s. barnamordseirkulärel. Han motiverade detta med att »besviir» (iver IVirfattningarna anmälts från flera stift. Domprosten FanI instämde och anfiirde att såväl enligt hans egen som flera ledamöters erfarenheter barnamordsplakatet i sliillel f()r all befrämja det därmed åsyftade goda ändamålet snarare haft en molsatl verkan, då den ena hälften av människosläktet under tagens skydd, som förbjöde ända till efterfrågandet av blotta namnen, trodde sig hava erhållit ett slags fribrev att opålalt alldeles strafflöst utöva den skamliga otuktslasten. »Däremot måste ej allenast hela nesan och vanäran utan ock den världsliga näpsten drabba det andra kiinet allena, som förmedelst dess svagare natur och liiltare böjelser äger mindre styrka alt stå emot de frestelser och undvika de snaror, som fiir dess oskuld kunde läggas.» Idom det att sådant vore i sig självt obilligl. fiirmenade Fanl att »de faseliga barnamorden därigenom mera iikas och tilltaga än hindras och fiirekommas, enär en kvinna, som råkat falla i den svagheten att låta sig av sin lusta och manskönets fcirfiirelser övervinnas, såge sig bragt i den otyckliga beliigenbet att med fcirlusl av sin heder, som bon anser lika med sitt liv, ensam plikta fiir både sitt och en annans brott samt därjämte vara blollsliilld alt tillika med det foster bon biir fitrgås av yttersta nikl och eliinde, då hela tyngden av dess och barnets underhåll låge henne ensam till last». Om hon i sådana omständigbeler skidle falla på ett förtvivlat beslut, varigenombon trodde sig kunna friilsa sin beder och befria sig från usetbet, så torde sådant någon gång förekommas och till äventyrs några liv besparas, därest bon iinnu hade det hopp (ivrigt att den medbrollsliga parten vore efter lagarna skyldig att i allt med henne dela lika och bidraga till sitt och barnets underhall. \kul Fanl anfiirt vann allmänt bifall, och ståndet besKit ge dess HA, H 710 s. ff. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=