300 Författarens fcirslag vittnar onekligen om den rådvillhet och tveksamhet, som fortfarande rådde inför frågorna kring harnamordsbrottets straffrättsliga och socialpolitiska behandling. Det är då lätt att förstå att barnamordscirkidäret, när det pnblicerades våren 1779, ingalunda mottogs med allmänt gillande. Göteborgstidningen »Hwad Nytt? Hwad Nytt?» kommenterade ftirfattningen i ironiskt översvallande ordalag, som icke lämna något tvivel övrigt om kommentatorns uppfattning. »Igenomen så nådig stadga», förklarade han bl.a. »är inget tvivel alt jn barnamord hädanefter bliver något ohiht. och att den länge överklagade folkbristen till en betydande del torde avhjälpas, så långt förmågan sig sträcker».^ Genom att barnamordscirkuläret radikalt bröt med den tidigare under århundraden upprätthållna principen alt lägerskvinnan skulle hindras att hemlighålla havandeskapet, och tvärtom uttryckligen tillstadde henne bl.a. att i hemlighet föda barnet på annan ort än den där hon bodde, kom plakatet naturligtvis att verka som ett klassprivilegium. Välsituerade kvinnor behövde inte längre på samma sätt frukta skammen av ett utomäklenskapligt barn. Det är möjligt att den tvära omkastningen från framtvingad publicitet kring lägersmålsbrotten och till diskret handliiggning av dem —liksom utsikten att helt hemlighålla havandeskapet — medförde att hämningarna inför lägersmålsbrottet minskade, sä att de lösa förbindelserna tilltogo.''’ I varje fall uppfattade prästerskåpet saken så och ställde sig allmänt starkt kritiskt till cirkuläret. När Gustav III vid 1786 års riksdag gjorde etl nytt försiik alt avskaffa dödsstraffet för barnamord, kom oppositionen därfiir icke blott att gälla detta förslag utan utvidgades till en aktion från prästerskapets sida syftande till att få det förhatliga barnamordscirkuläret reviderat. Genom detta förhållandeblev brytningen mellan konungens straffrättsliga reformpolitik och den konservativa oppositionen ohjälplig. En konflikt uppstod, där båda sidorna förde fram sina argument med ännu större skärpa än vid 1778— 1779 års riksdag. ^ H.N. 1779 7,5 nr 74. ® Barnamordscirkuläret hade döpts till »horeförordningen». (C. T. Odhner, .Sveriges politiska historia under konung Gustaf III:s regering, II, s. 455.)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=